Det var först när vi kom till Göteborg och slungades in i nån slags vardag där man behövde åka kommunalt som jag kände den där inre stressen fladdra och reagerade med att vilja göra revolt. Mer finstämd än sist och lyhörd. Snabbt överbelastad. Hjärtat skriker nånstans i bröstkorgen och huvudet känns varmt och ömt. Den här gången kommer vipassana som en välsignelse. Sitter på bussen som jag stressade till, oklart vad jag fått med mig och inte, men ganska glad att få stänga ned all kommunikation men omvärlden efter mindre än en vecka i Götet.

Men ändå tacksam över allt som rör på sig i den där så kallade vardagen.

Den här gången åker jag själv. 

Van vid att transporteras efter de senaste veckorna men ändå lätt queesy på bussen. Himlen är blå och resten är grönt. Jag känner motstånd mot skor men tog ändå med ett par förutom tofflorna. Längtan efter naturen. Behöver gå barfota och andas in luft med prana. Öppna sinnen utan en massa skräp att ta in. Utan stadscigg, mobiler och brus.

Mot mitt inre ljus.