Nästan där.

Märker nya nyanser i min färgglada palett och stryker medhårs. Det får effekt. Han ser.

Året är nästan slut och det blir ett större avslut nu än på länge när kontinenter och rutiner byts ut på obestämd tid. Den lilla med separationsångest får öva och återigen se det fina i allt runtomkring. Skapar känslor som sprids och tar form och snurr i olika kroppar med förhoppningar om återseenden. Förhoppningar om växande, lugn, utrymme, frihet, samhörighet och möten. Nya vyer.

Lika möjligt för oss alla att byta, bryta, pausa och dansa barfota någon annanstans. Varför vänta när rötterna tränger sig djupare nedåt varje sekund, bygger upp falska löften om trygghet när världen faller samman lika mycket här som där. Se den nu.


-Onthego.

Sluta på topp

Älskar mitt jobb men har nu haft min sista "fasta" klass.
Så mycket kärlek!
Fick skjuts hem av en ny medlem dessutom. Vibben ska jag rida som en våg in i det nya året.


-Onthego.

Lugnet efter stormen.

I helgen har jag ätit två english breakfasts, besökt psyket, träffat fruar, druckit rötjut, sovit på soffa, känslostormat, lipat, klappat, sett film, blivit jättearg, fått verbala spykaskader uppkastade på mig...
Ganska omtumlande.

I slutändan...det man sopar under mattan kommer upp tills man har dealat med det. Det vet man ju. Fick påminna mig själv och andra och mötas nånstans i mitten. Bröts itu lite på vägen men jag tror vi har limmat ihop varandra nu.

Tack alla fina fruar och andra som alltid finns, lyssnar, stöttar, förstår, peppar och blir fly förbannade för min skull. Ni är bäst!


-Onthego.

När.blev.det.idag.

Att stå i köket på en liten boll o dricka grönt mjukt te i tystnad när allt äntligen dalar lite.
Fundera på igelkottars elegans och hur mycket av horoskopet 2015 som har stämt.
Få träffa sin long gone fru två gånger på samma vecka. Ett schema under ständig förändring som ibland bara blir för mycket att hålla reda på. Många som vill träffas, not enough time.
Snart sätter jag dig på paus, Göteborg.


-Onthego.

Slow mode

Den sjuka energidippen verkar vara över men ändå kan jag inte förmå mig själv att komma upp i tid på morgnarna. Det är okej. Jag lyssnar. Jag säger ja ibland men också nej. Pratar med min inre källare. Möter kärlek från olika håll. Knappt vaken men tacksam.


-Onthego.

hit och dit och här och nu.

Jag pillar på läpparna tills det blöder igen för att jag inte står ut med ojämnheten och det där torra som kännetecknar den här årstiden trots att det är tretton grader ute. Rör runt i mitt pulverkaffe som är gott (faktiskt) och tänker igen att jag borde pausa. Att jag är tacksam. Att jag snart måste åka. Undrar om jag blir hungrig där borta. Undrar hur hon den nya kunden är. Borde jag fila ned naglarna lite till? Har hon börjat med sin nya medicin idag?

Jag har precis lyssnat på Annika Norlins sommarprat och vill att alla ska göra det. Vill veta mer om allt hon inte sa och diskutera det mer. Jag vill ha kvalitetstid med alla mina vänner på tu man hand, men vet att det är svårt att hinna.
Nu för tiden är allt svårt att hinna.
Det betyder att jag gör för mycket, tänker för mycket, allt det där. Det är en avvägning, vad jag ska tacka ja till för att ändå ha tid med mig själv. Speciellt nu när det bara är nån månad kvar. Man kanske kan köra på lite extra för sen blir det ju andra bullar. Men till vilken grad?

På väg hem från lunchklassen fastnar min blick på en jeansklädd päronrumpa som tillhör en tjej som går utan ytterkläder. Följer skumpandet när hon stövlar fram till en tiggare som ligger i barnets position på trottoaren med en kaffemugg i papp i sina händer. Han ser henne inte för han har blicken vänd någon annanstans. Inåt. Vem vet vad han ser. Hon hukar sig ned, har en termos i handen. Hon stryker hans rygg för att pocka på hans uppmärksamhet och någonstans där har jag passerat dem. men. Det räcker. Det räcker för mig för att bygga ett leende och känna en smula av allt HOPP som också finns i världen.
Tack, päronrumpa, för att du vågade, och förlåt för objektifieringen.

Allt fokus i media tycks ligga på världens alla problem och genererar ilska, hopplöshet, uppgivenhet. Har du hört vad som hände i Onsala? frågar de mig och jag har inte hört. Vill jag veta? Är det något jag behöver veta. Nej säger hon och jag förblir ovetandes. Ett tag. När jag slår upp morgontidningen får jag veta ändå. Snart ska jag inte läsa sånt längre. Snart ska jag minska min glugg ut mot världen och fokusera än hårdare på det som är bra. Jag ska lämna mitt älskade Göteborg, för nu. Men inte än.

Mörkret från alla håll.

Äter sig in. Ibland vaggande ljuvt, ibland taggarna ut. När tar det slut? Berörande berövande, märker i efterhand att någon pickade små hål i mitt inre och sög ut strimmor av energi, åt upp. Jag tillät ovetandes i mitt eget letande, sökte svar. Rabblade ord som skulle hjälpa men blev själv stjälpt av en enda mening. Tålde att upprepas, etsades in. Dränerade skalet som blivit tunt av den torra luften. Huden fnasig, hon och han alldeles trasiga. Insidan ut. Ville leda dem, guida dem ut.

Skapar upp skärvor utan att skära mig, vet bättre än att skada dem som är nära mig.

Vände blicken uppåt och såg det blåa över stadens höga ljustak. Snart på djupt hav. Utan krav.

Bedövade insnöade tankar som ska stängas in i små kapslar och sedan grävas ned.

Mörka kläder mörka själar mörka tankar. I advent, tänd ett ljus och låt det brinna. Förlora dig i lågan. Det går an.
Vi kan.


-Onthego.

Location:Ceresgatan,Göteborg,Sverige

the others.

vad fan håller vi på med?
saker händer och alltid av en anledning. att världen ser ut som den gör idag beror på oss. detta är vad vi skapar. vi.
det är så lätt att skylla ifrån sig, skylla på alla de andra. det är alltid dem, aldrig vi, och det är där problemet ligger från början. separationen. vi och dom. ofrånkomligt? de andra är alltid farliga, dumma, annorlunda, oförstående.

media på alla plan och alla nivåer är fylld med terror. be hit, be dit. såhär twittrar IS. såhär slår vi tillbaka. såhär ska vi reagera, såhär ska vi krossa dem, döda dem.
jag stänger av det där. vill inte läsa tidningen längre. jag gör det valet. jag vill inte gå omkring med krig och hämndaktioner i skallen. jag vägrar.
det du har i dig är vad du utstrålar och genererar.
hitta sätt att hantera ilskan om den kommer upp. slå på en kudde. skriv ett argt brev. slå dig själv på käften. skrik. spring 2 mil. get your shit together.

jag är inte arg. det jag känner inför hela situationen är snarare uppgivenhet, sorg. och tacksamhet. inte över det som hände, händer, över dessa reaktioner, men över att hans vistelse i paris var helgen innan. över att folk förhoppningsvis är på väg att vakna upp. över små och stora saker som sker i mitt liv och i världen varje jefla dag. utmana dig själv att ändra perspektiv, tvista din tanke.
jag är övertygad om att fokus bör ligga på att sprida det positiva snarare än att bekämpa det negativa. du behöver inte hålla med och jag tänker inte bråka med dig för att få över dig på min sida. det finns inga sidor.

Tacksam över de jag har runt mig och att jag kan och får möjligheten att hjälpa. Sjuttioåtta dagar kvar och man börjar känna igen hösten i Göteborg. Bra att jag har två regnjackor.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Bakom och framför.

Att börja dagen med bikram, praise praise! Mitt i svetten o värmen kommer en längtan efter snö. Ljuset från gula gatulampor när flingor singlar ned genom mörkret. Det finns en charm i allt, i kontrasterna.
Kylan som känns lite svagt genom kläderna när man lägger sig ned för att göra en ängel.
Praise praise.
I år ska jag hänga stjärnor i fönstren, det var längesen sist. Jag brydde mig. Minns hur vi fördömde det för ett år sedan. Allt är annorlunda nu. Vi reser tillsammans, hon och jag på ett sätt, han och jag på ett annat.
Det blev inte alls som man kunde tro, det blev bättre!
Värmen från hans rygg mot mitt ben är viktig för överlevnaden, vem hade kunnat tro det?
Långsam andhämtning, skymmande ljus. Brus som sipprar in och kaffe som gör uppror i magen.
Allt sker av en anledning.
Fridfullt känns det.
Det är såhär det ska vara.
Nuet är precis det enda som finns.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tittar tillbaka, över axeln.

ett år. inte mer, inte mindre. minnet.
han står plötsligt i hallen och ser lätt förvirrad ut i sin lila kavaj.
frågar om jag röker, nu vet han att jag vet bättre. har med sig sparat finvin som backup. han vet inte att jag kör sockerfritt och jag gör ett undantag. får rödvin i ett litet glas som de andra sveper men jag låter stå. liksom det mesta behövde det luft.

långröven.
hur de andra går men ni stannar kvar.
vi stannar kvar. allra sist och än så länge.
jag ligger och hostar som en liten sked på soffan framför dig, och vet inte då varför.
det finns en blyghet och en självklarhet.
sen sitter hon och jag i mörkret bland alla ljus och pratar. som vi alltid gör, som vi måste och bör. som vi gjorde igår. som vi gör om ett år.

det började där nånstans.
tog ett tag, men inte så länge.
plötsligt blev den där famnen beteckningen på hemma.

åttiofem dagar kvar.
tills jag tar hans hand och promenerar genom gaten till resten av allt.

bara här.

äntligen saktar allting in, hösten är här, vintertiden påbörjad, och jag får mer space i mitt schema. det var längesen, verkligen.
märker med ens hur det påverkar mig och ger mig spelrum. i alla små hål som bildas skapas nya möjligheter och lugnet lägger sig. kreativiteten kommer krypande och jag unnar mig två bikram och känner effekten genast. lugnet, känslan, rörligheten i kroppen, sinnet.
möter mörkret och friskheten i luften och längtar efter vintern.
kommer hem till ett matosdoftande hem och tänder ljus.
äter en skål med bra grejer, kallt. minns det där, upplever det. hur trots den fysiska ansträngningen blir hungrig på ett annat sätt. mer smygigt, mer mättbart. svårt att förklara. det känns lättare att fylla på med bra och lagom mycket mat.
sprayar magnesium. dricker magnesium. tänder fler ljus och kryper ned.
det är tyst. det är stilla. jag gillar det. önskar nästan att det snöade. att desmond var här och vi kunde gå ut och göra små små avtryck i snön.

namaste.

skörheten.

blir påmind om hur skört allting är. det du tror att du har byggt upp. livet. hur allt kan raseras på ett ögonblick. det måste få vara så, antar jag. ibland reser man sig, ibland ligger man kvar en stund. eller länge. vissa reser sig aldrig igen i detta livet.

möt dig själv i dina reaktioner, i dina känslor.

vi påminner varandra, jag och mina vänner. om olika perspektiv, erfarenheter, tacksamhet och närvaro. det som du rör upp hos någon annan har inte nödvändigtvis med dig att göra, men alltid med hen att göra. det kan vara bra att komma ihåg, speciellt för alla som klankar mycket på sig själva. step out and step up. var ditt bästa jag du kan förmå idag. ikväll. nu.

Skogen kallar. Staden kallnar.

Färdas genom vackra landskap som fyller mig med en längtan som växer starkare i det tysta.
Inser att vi har passerat mitten av oktober och undrar hur det gick till. Tänker tillbaka.
Allt som det här året givit mig, redan.

Det som då var ett utbrett kaos formas nu om, som kornig trolldeg på insidan. Vill sprida ut sig. Med en liten ryggsäck i det fria. I en bungalow eller en stuga där man kan andas och se stjärnorna klart om natten.
Kan inte minnas att jag någonsin känt så innan. Har jag glömt, eller är det så? Omöjligt att veta. Kvittar i slutändan.

Rullar hemåt, tacksam. Känner draget nu när jag närmar mig.

Location:Vårgårda,Sverige

Svanslös.

Dammet börjar lägga sig igen när luften blir kyligare och för det är jag tacksam. Får hitta min egna lunk och märker snabbt hur saker får plats igen.
Skrynkliga papper, utbrända ljus och en lägenhet som stinker stekos ut i trapphuset. Men.
Drivet som ändå tar mig iväg och energin efteråt, innan tröttheten kraschar mot mig och äppelpajen hämtar upp mig igen.
Reser mig när hon bredvid tänder en cigg i busskuren men orkar inte ens bli irriterad.
Bali. En avlägsen dröm i nedräkning. För ett år sen var kaoset i antågande efter stillheten och du var fortfarande främmande. Svårt att tänka sig att allt det där har hänt i detta livet, så nyss ändå.
Sol och månförmörkelser senare har universum visat oss det här, blivit lite bättre. Ja jag kan säga så, fastän de andra glider.

Solen kämpar sig genom diset.
Kroppen är genomarbetad men utvilad och skön. Dagen ligger för mig. Jag är i god tid(!)

Tack.

Location:Friggagatan,Göteborg,Sverige

Djupt i mörkret...

Begäret och kärleken har etsat sig djupare under natten och upptar alltet i min värld. Känns ambivalent att dela de två känslorna. Kärleken är större, men egot kramar hårt och vill hålla kvar.

Jag släpper.

Ligger kvar.
Är.
Flödar.
Saknar.

Lustigt hur livet förändras, kaosas och faller på plats. Pusslar i konstant förändring och pussar som kom fram i stämning.
Känn in.

Temporär.

En annan helg börjar närma sig sitt slut, utsikt med insikt och olika skikt av allt. En vecka av kroppsliga obalanser.
Smälter långsamt och blundar snart på luft svävandes. Drömmar med resande separationsångest o verklighet som ligger efter. Fosterställning, vila, svidande knä och upprorisk mage. Lyssna för fan säger den till mig och till slut kan jag inte göra annat.
I morgon far jag hemåt.
Längtar efter det bekanta varma.
Du.

Location:Skomakargatan,Uppsala,Sverige

1/10.

Just idag sker något slags skifte och jag ger mig själv tid i solen vid vattnet. Drar i mig svart guld tills blåsan buktar och läser manliga ord av en Japan. Den värmer fortfarande, solen.

Uppehåller mig själv, fast jag egentligen vet vad jag behöver, finns där något motstånd. Det är så ibland.

Vill ha något mjukt vid min sida. Ibland saknar jag att vara matte. Jag har en annan typ av djur nu.

Gömmer kroppsfukt i en trendig tygpåse och blicken bakom svarta glas.

Ser de andras vardag smeka förbi och haka upp sig och in sig. Undrar vad de uppfattar.
Samma?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Treat.

Någon slags underliggande stress. Vet inte varför. Tappar bort mig lite fastän jag är här. Ett år sedan vippasana. Längtar lite efter det där. Närvaron. Nuet.
Kroppen surrar av något som väcktes och tröttheten sprider sig. Av ett annat slag. Fångat upp för många lösa trådar, klibbat fast i mig som kardborrar på kofta.
Softa.

Köper magnesiumolja och pillar på läppen. Ojämnt. Flagor. Skala av. Blunda. Vänd dig inåt, där finns allt säger en liten röst.

Solen skiner men jag bara ligger kvar på rygg i sängen och bläddrar mellan bilder och sidor fyllda med text. Ibland talar de till mig ibland talar jag till mig själv fast tyst. Känslan av att emellanåt fastna i vardagsgeggan som liksom gör mig till en dödare version av mig själv kräver små uppvaknanden. De finns där.

Det där ömma slår också ned ibland med full kraft och gör en skör och stark på samma gång. Den oexisterande distansen som ändå finns där förutom fysiskt.vill inte ha den.

Minns det tidigare när skiftningarna där ute blir mer märkbara. Vart jag var på väg då och till viss del nostalgi i allt det där som då var främmande och undran om det skulle vara annorlunda nu. Såklart.
Stillheten som var så befriande och uppenbarelserna i det så enkla. Att göra det igen, det ska jag.

Årstider och relationer, i ständiga rörelser och flyktig förförelse.
Jag ger mig hän.

mot det nästa.

egot protesterar först men breder sedan ut lugn och möjligheter i luftspalten som öppnas. suger in aromerna och njuter av stunden som den är.

drömmer om försvunna tänder och undrar vilken makt som är på språng, vänder sen på klacken och tänker äsch. det var bara ännu en punkt på listan som jag kan riva sen. smula ned till återvinningen och kliva in i ett bambuhus på andra sidan jorden. där i jorden ska jag gro.

Som igår. En dag framför skärmen är inte en dag för mig. Tröttheten slog till och hade jag haft ett val hade jag bäddat ned mig sen. Fick nåt slags vemod. Ville vara tyst.
Hade inget val.
Buss och dubbla klasser. Måste.
Gör det.

Känslan efter...den upphör aldrig att förvåna mig och göra mig tacksam.
Lugnet.
Luft på vägen. Ljus som dröjer kvar fast hösten ibland anas i luften.
Han har lagat mat så jag behövde inte äta mackor till middag. När ögonen går i kors o rösten är liten läser han tre kapitel. Somnar nära.

Drömmer om er.

Får ligga kvar när jag brukar hetsa mot dörren. Får känna tacksamheten och börja dagen med en frukost i sällskap av en av mina bästa.

Små stunder av allt blir ett liv till slut

Orden känns lite överflödiga bara, tror det är därför de inte flödar lika ofta här längre.

Ibland fattar jag ingenting. Tillåter mig att bli lite lack. Sammansmältning kräver förståelse och tydligen förlåtelse. Gör inget, ger tusenfalt.

Varje sommar har en saga.

Lämnade det där småduggiga gråa och har i år ett helt annat perspektiv, en annan saga. Den här penetrerar fler lager. Må hända färre solkyssta kvällar men värmen strömmar på konstant.

Dröjde lite efter, bara något steg, för att fånga upp den där förundran över hur allt föll på plats just precis såhär.

Och helgen...en fristad, möten och så mycket kärlek. Djupgående men aldrig övergående, eller...sådana löften kan aldrig ges. Allt man kan lova är att göra sitt bästa och det vet jag att de gör. Minns tysta stormar och hur de övervann dem.
Följer nya förebilder som efterlämnar mer. Statuerade exempel då genom att dra och nu genom att leva. Häxdoktor och livsnjutare med smak lammkött men inte spädgris, jo jag kan väl knappast invända.

150815. Det var en sjuhelvetes dag att minnas.

Äntligen en förlåtande ljummen vind som lyfter minnen från förra sommaren och alla dess miljoner sådana här kvällar när jag ville sparka av mig skorna på väg hem.

En dag när duntäckets skydd inte känns lockande trots stirrigheten bakom skärmskadade pupiller. Armen i vinkel utan tequila, belastar och bönar om vila. Kör genom mörkret och värmen ska bestå, friden kommer när jag känner ditt hjärta slå. Nära nära så nära får ingen gå. Det var då.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hold the vision, trust the process

Mitt i allt ger vi oss själva lite space och livet kavlar ut sig framför våra nysnörade fötter och nysnön förflyttar sig ett steg längre bort. Bortanför horisonten breder en annan framtid ut sig, biter av ett hörn och det smakar gott.
Undrar hur stort det är.
Fastnar i känslan och är nära igen, efter några diken. Att släppa iväg ens för en stund, det känns. Tanken på att lämna, känns. Men på något sätt, ändå, så det måste fortskrida.
Omslingrade, insnörade för evigt sammankopplade. Praise.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ers majestät

Stirrar in i skärmen, ofokuserat avskärmad från det liv jag egentligen vill ha, samtidigt som jag är där. Stundtals. Med hjärta och själ. Fysisk förflyttning. Förvånad närvaro.
Fyller på. Laddar om. Tar ett djupt andetag. En otillräcklig tillvaro som ändå innefattar mer än jag trodde. Det är i er jag finns.

Vill resa genom öppna landskap och sova under bar himmel i ett upphängbart tält, få nyklippt gräs under fötterna och springa fri på en äng. En sak i sänder eller alla på en gång, vi kör tills nåt går sönder!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi åt o drack o grät o vi skrattade o...

Känslan, överväldigande. Mitt i allt står man och förstår.
Ser ner i djupet och vill krypa in under men det går ju inte, såhär får duga och det gör det.
Fifan vad sjukt...

Tearing!

Hinner inte med. Är inte gjord för den här typen av vardag. Hjärtat mår bra men själen behöver ro.

Orkar inte prata mer och vill vila ögonen bredvid.

Molnfri.

Ligger på mage och tänker på hur allt det här påminner så mycket om mitt egna. Drar ned axelbanden och jobbar bort krysset på ryggen, vet att den är backad. Bandet till axel kan man inte dra lika lätt.
Möter sköna typer och blir van vid sådant jag knappt trodde fanns fast jag har sett det. Kan inte minnas det men är i det. Nya rädslor dyker upp, men vi gör annorlunda nu, jag och hon och hon. Vi springer inte, vi betraktar och smakar.
Smakar det surt kan man spotta ut det o stirra argt på det tills det förtvinar och löses upp. Det är en bra grej.

Det som är.

Hade aldrig trott att det skulle bli såhär. Och allt det andra spelar ingen roll längre, jag spelar ingen roll längre. Bara är. Spelen är slut, tärningarna är kastade och det känns som en dubbelåtta. Apropå siffror...


33-22=11, hm. Numerologin, vad säger den...?

Midsommar.

Började midsommarafton utan frukost. Inte plockat en enda blomma, men dansat kring stång på Tjörn som aldrig förr och kan inte minnas att jag någonsin mått bättre.

Faith!

Intensiteten intensifieras och de hänger såklart inte med. Det är annat nu, ni ska få se.

Snart drar vi, gang, och jag är så glad över mina två små vänner som kommer och förundrad hur vi alla är del av en konstellation nu.
Duos.

Vaknade i en dröm om intensifierad verklighet av icke önskvärt slag, minns svagt för vill inte hålla kvar den. Ville hålla kvar dig, men en dag är ingen dag (eller jo). Vad vet jag men saker måste bara bli som de blir. Jag förlitar mig på det ödet för alla andra alternativ är otänkbara.

Varandet.

Tystnaden beror på det faktum att orden är så begränsande i allt jag är i just nu. Orden, just nu, är inte så viktiga. Skrattar så tårarna sprutar, svetten bryter ut och magen krampar. Känner, i stillheten, en expansion i oändlighet. Är, i nuet, oändligt tacksam och förvånad. Över att jag tog mig hit i allt tillåtande.

väcker och växer

Ingen växlande molnighet!
Winter is not coming,

Det började då,
När jag gång på gång ville frysa tiden.
Nu: tillfällen då insikten landar, att det inte finns någon annanstans jag hellre skulle vara.

Det kanske låter litet men det är stort och ni som vet ni vet allt.

Stanna upp i blissen och ta ett djupt, skälvande andetag. Sen ett till. Jag lever. Så jefla mycket.

Annat nu.

Överväldigades av känslor och lät dem bara vara där o äga mig en stund i tystnaden nära innan John hann omsluta o dra in mig i natten.
Lyckades bättre den här gången.
En dag i taget, en minut i sänder.
Overkligt, sårbart, märkbart självklart.

Nattugglan sållar sig till ett tillfälligt blötdjur och har aldrig mått bättre.
Ibland kraxar egot och reagerar utan att förmå sig men fångas alltid upp i efterhand, på ett sätt för sent, men oftast mer än många någonsin.

Vaknar med små ögon men leende. Nyper mig själv i tanken och tvingar mig tillbaka till sömnen fastän himlen vacklar mot blått.


God morgon måndag. Inte illa.

We accept the love we think we deserve

(Onsdags)

Detsamma gäller för allt du tillåter i ditt liv. Tål att ta in.

Sitter äntligen i solen men benen täckta av leopard, väntar på henne.
Finner en bortsprungen längtan av att somna i solen och vakna sömndrucken och omgiven fri.
Let it be.

det kommer gå snabbt, säger han och trycker mig framåt i tiden mot min vilja.
jag drömmer att jag drar ut ett svart hårstrå ur lateralsidan av vänsterfoten.
jag rensar och rensar, slänger och packar om.
jag peppar och ljusar upp i de mörka hörnen.
tar plats.
ett
två
ett
två

1.6

Plötsligt befinner jag mig på andra sidan väggen, flera meter österut ska jag numera vila. Sängens högra sida. Tänker hårt och minns att jag hade det då också, back in the days. Men annars är allt annorlunda den här gången.
Kanske ett litet steg för dig men ett stort steg för mig, sa han, den modiga.

Blickar ut genom smutsiga fönster som ger grannarna vy rätt in. Drar upp täcket och minns den där andra gången och konstigheten i allt det här. Det vackra, det fula.
Hur man samverkar parallellt i sitt egna universum, hur allt jag någonsin gjort har lett mig precis precis hit.

Och som alltid,
Tack.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Baraentisdag

Plötsligt ligger jag i sängen och vet knappt hur det gick till, bara att jag ska vara här en stund nu fastän solen skiner.
Ett utdraget, överdriver farväl.
Purple haze.
Hazel eyes.
I.

Inuti. Lugn men vild, avsaknaden närvarande men är bara att vänta.
Vänta.
Vill inte vänta vill ha,
Flämta.
Kan höra framtida klockor...

Snart är mitt rum någon annans och mitt ska delas. Oj.
Hur kan tiden gå så ofantligt fort och samtidigt maka sig fram. Upplevelsen,
Motsägelsen.
De små, livsavgörande ögonblicken och blickar som möts. Möten som blickar framåt.
Blixtrar. I regnmoln.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Två steg fram, ett steg tillbaka

Jag ser det, allt det där kaoset som far omkring och är. Vad det gör med er. Vad som tydligen måste ske nu. Det kommer som i ett kluster och drabbar henne, henne, henne och henne. På olika sätt stormar det och på olika sätt ser ni det. Att ni vänder er till mig oavsett avstånd, och att det hjälper, det är kärlek. Vi får det vi tillåter oss och jag kämpar med det där när det pockar på nånstans inifrån och nånstans utifrån. När det påminner för mycket om det gamla måste jag peta mig själv i sidan o påminna mig om att jag är en annan nu. Vissa vet inte hur mkt det faktiskt krävs men några vet.

Tappar fotfästet och mig själv nånstans mellan snålblåsten och duggregnet. Gråskalan växer och linjerna suddas ut. Vem är jag? Vad gör jag här? Nej det går inte.
Käftsmäll.
Det gör det visst.
Fastnar i nattens tankar och tvivel och drömmer om er som drunknar. Känner egot växa och gnälla.
Käftsmäll.
Vakna upp för fan och have some freakin faith.
Just ja. Just det.
Skit i dået, skit i sen. Se det som är. Nu. Det är det viktiga och det är vad som förloras om jag tillåter det.
Fan heller.
Eyes wide shut.
Shut your mouth.
Mouth the world,
Worlds Collide
Words combine
Äg det.

- Posted using BlogPress from my iPhone

fear doesn't shut you down it wakes you up.

känslan i känslan och den flyktiga rädslan av att ha tappat den. oro kanske passar bättre, men passar inte mig. hur hon fångade känslan och uttryckte i ord som någon bad mig läsa och visste redan innan att jag skulle träffas liksom jag visste att han och jag skulle mötas på fler sätt än allra först. men ändå inte. såhär. det hade jag aldrig anat.
hur jag kan fånga fraktioner av den här dagen och gå tillbaka in i dem för att de var så bra.
att jag knappt kan tro det. att det var jag som låg där i solen.
bryta sina mönster som inte tjänar en.

när man skiter i vad som händer för att händerna är varma och om de inte är det blir de omslutna av någonting större.

och jag såg deras grej också. deras trådar är annorlunda sammanbundna än våra.
vackert att se deras spiral som snurrar uppåt i ljus och kaos som bara bildas när man vågar dras med i den. utan någon säkerhet, utan garantier. när man inser att det ändå aldrig finns några. hur kan det?
mina ord idag är bara idag, kan vara för evigt eller en millisekund. lika sanna ändå. eller lika obetydliga. för vem?

jag tror vi är mer som en våg. en sån där stor, stillsam men kraftfull som bildas långt ute till sjöss och ingen vet egentligen hur. den är ganska smygig, gör inget väsen av sig, men kan röja vad som helst ur sin väg. eller lyfta det till skyarna.

bra. jefligt bra.

Från snöiga norska bergstoppar till försommar i Stockholm fick mitt tid och rumsperspektiv att rubbas ytterligare och känna samhörighet med alla olika crews jag hamnat i. Älskar't!

Stockholmsvistelsen innefattade ashtangayoga, tillfälligt femmannakollektiv på trettioivå kvadrat, jefla massa mat, smärta, promenader, ord, sol, sommarvibb, uppsalavisit, toppning, gaddning, shopping, bilkörning, bröllopsplanering, bussresor, norrtäljeguidning...med mera.
Trots att jag inte hade fokus på att träffa fler än Veronica o martin hann jag med Freja,Linda,Lovisa och även då christinepettermarlenepelle&tvåavveronicasbröderochenflickvän. Ganska bra jobbat. Dessutom två felbokade tågbiljetter så mitt fynd blev sådär bra men äsch och åter äsch. Vad är pengar när man har så mkt kärlek? Nada.

Det som tog emot först fick mig sen att le inifrån. Kontentan är att meditationen har halkat efter.

Snurr snurr.
Tågbiljetten hade råkats bokas i fel riktning. Dyr biljett men gratis boende. Dyrt bläck men gratis kärlek.

Det är så vackert så fult.
Jag har ändrat färg, säger hon. Och här sitter jag i min gula kofta och försöker att vara i nuet.

Måndagsbarn.

Finner mig själv tillbaka och i behov av ett dyk inåt. Saker flyter upp i nya sammanhang och i slutet på varje vecka önskar jag mig en sån där söndag. För att knyta ihop.
Jag förstår men förmår inte alltid.
Det är okej.
Jag vet.
Det som inte än kommer naturligt får man nöta in tills det sitter.
Pauser är bra.
Han var min knopp.
Du får bli min ros.
Bara nu.
Är också alltid.

feeling.

känslan är så närvarande, ofta.
när man inte kan undvika hur man än försöker, fast det gör man inte ens.

jag ska ge mig själv allt!

och trots allt det där med tiden...som jag vet, trots det kommer jag på mig själv med att hoppas att den här snurren blir en oändlig spiral. så känner jag nu i alla fall. i morgon är en annan dimension och om den vet vi ingenting. ingenting.

nu ska jag dricka kaffe and get my groove on för saker måste ordnas innan det ljuva livet tar vid. sen drar vi nordväst, me and my maaan. boom.

Månen är halv och jag kan se den från sängen genom min smutsiga fönsterruta utan gardin. Och jag tycker om det.

Fastän tiden tycks stå stilla och försvinna ska du gå fast du nyss kom. Fina ord om nuet som är det enda så skit i resten, ja men verkligen. Ibland önskar jag att jag visste mindre, men det som växer är stort. Blir större.

Jag hade svängdörrar men inte längre. Nu vågar jag så mycket mer och för det är jag evigt tacksam fast evigheten inte ens finns men skit i det nu. Sover jag nu går det snabbare och det vill jag. Godnatt.

stillhet.

ger utrymme åt mellanrummen och allt det där bakom tankarna. hjärtat.
tre timmars kundaliniyogaworskhop lämnade mig med en önskan om att sitta på en alptopp och andas resten av livet. utifrån det funkar det inte att hänga med på en öl ikväll. kontrasten blev för stor och jag lyssnade inåt. well done.
insidan är fylld av trötthet, energi och värme. söker luft, dofter och närhet.
tänder ett ljus och låter det brinna. låter alla tvivel försvinna.

Agree or not?

tar form.

städar och stökar om helgerna. ljuset förvillar och väcker när lamporna går sönder.
det bildas trådar, många små och först är de lätta att ha sönder, men de växer som en spindelväv. till slut kanske vi blir en kokong, ibland känns det så.
och grejen är, att det skulle inte göra nåt.
sen kan man sitta i en trädtopp och filosofera.
det sker, va?
jag vill ha mera.

små och gula.

Så stark är motviljan mot det enstaka lilla, men förmår hellre att städa tydligen. löjligt, men så är det.
uppmärksammar de små rutiner som blivit utan mening och hur de passar in.
känner hur det spänner över axlarna och bränner inom mig.
det är fredag.
det gick snabbt, faktiskt. kanske för att känslan dröjde sig kvar och inte gick att skaka av sig även om man skulle velat. det växer och slingrar sig runt och in och överallt. jag låter det. tillåter.

och så släpper de nytt! la machina hittar alltid in.

jag är precis som du,

du är precis som jag,

när livet ger oss citroner så gör vi lemonad.

ord på vår jord.

hon är som en laserstråle som genomborrar och suger sig fast, på ett bra sätt alltså.

han kan manipulera honom som kan manipulera honom och jag undrar om man kan skicka det åt andra hållet också? jag kan jag med,men jag föredrar att så frön.
jordskott.

det fina är att jag vet att han vet vad jag vet och att jag vet, precis som hon gör.
det fina finns i varje ögonblick och nu ska vi sova. alla ska sova i sina egna sängar i natt och det känns som en förlust fast mina lakan är mjuka och kudden formbar. ska lägga mig på spikar för att känna nåt och sen spikar jag känslan som tusen osynliga nålar utan att veta exakt vart de sitter.
och.
jag vet också att pilarna regnar tätt och många blir träffade. det finns värre sätt att dö inför nuet.

Hög men inte så högt

Som om alla tankar bara lämnade mig och känslan tog över tills ord kändes så överflödiga och lät konstiga när de passerade läpparna.
Ändå kunde jag någonstans förstå att från och med nu finns ingen återvändo och jag överlämnar mig till det ödet, tilliten att det alltid blir precis som det ska.
...för hur kan det finnas något utöver sånt här?

Sammanfogas genom lager som tränger djupare och befästs, också utan ord. Helt annat än då.
Blir ett hot, ett utanförskap på grund av kärlek kan rädsla skapas, jag förstår. Vill förstå. Vill dela men förmår inte mer än att gå upp i den på ett sätt blinda buffén för egot och tillåta mig en jefla fest. Inte låta det bli en drog, bara bli hög.
Livet alltså.

En dag ska vi prata om allt det där begynnande också. Men nu väljer jag att se det för tillit och vara bara här. Att nuet separerar är en förlust av varje sekund när man tappar sig själv i att sakna någon innan den ens har gått.

Nu är det bara jag här.
Jag vill spola fram och bak och pausa en stund för alltid.

Mm...helt logiskt.

Göteborg, Göteborg, my city of love...

Everything in Göteborg is what we've all been dreamin of.
Typ.

om du inte ser henne kommer hon att gå sin väg, typ så sa hon.

han sa såhär och var den första som verbaliserade det och jo.
det lilla oskyldiga blev något mycket större och lagen tar det vidare.
hej o grattis och oj vad du ler.

ser.
och känner solen bita tag i skinnet som hon måste skydda innan det blir lika rött som hjärtat.
tillbakablickar med förundran. nuet, med förundran...hur blev det såhär?
det bara dyker upp. eller ner. när man är redo. ja så är det.
stanna här, vill jag säga till alla. stanna i nuet.

vad gör ni, mina fruar?
min partna, min syster, min bror, my niggas och vaddå...har jag en man nu, eller vem är han?
man kan ju fråga den söta lilla flickan, men vart tog hon vägen?
ingen som vet, ingen som vet.

nya påskpärlor är påträdda längs med minnets långa band och den byxlösa värmen varvades med stilla hagel och mat.mat.mat.mat i vår trio.

när man tänkte att det nästan var över blev det bara bättre och måndagen blev som en söndag fast jag jobbade. och jag njuter och ler med alla celler. skrattanfallen som träningspass och vad mer spelar någon roll än nuet. sakta tar saker form i andra dimensioner och då känns det okej när man vågar sig förbi sina staket som det förflutna satte upp. ibland klättrar man och ibland skuttar man. kvinna.jag.



det andra blir ett blurr som man måste blinka många gånger för att urskilja



det känns ungefär såhär:

wait for it. och sen ger man sitt allt.

vi som är som vi är. som en skog i en vas, som en kärleksrevolt.
vi börjar våga, hon och jag.
vi som hade något annat då, vi spritter loss och sticker ut en arm ur allt som försöker binda och forma oss. när västkustvinden kyler mellan fingrarna och den stora handflatan sluter sig runt mig, där är jag hemma just nu.
formar orden ur känslan och såg mig själv tappa fästet och glida tillbaka i det där gamla.
bitchslap, skak, skak, ta dig tillbaka för fan.

längtar till shortstider. glömmer shortsen och får svettas in public i tights med hål där låren möts och nöts. äsch. borde nog ta på mig byxor nu. ställa tillbaka mättade orkidéer i fönstret och dra igen blixtlåset. möta pojkarna på gatan och .
fira påsk!

nu drar vi söderut med tung bas, skön vibb och trettiosex ekologiska ägg.

W o w .

Om jag inte redan låg på golvet skulle jag nog ändå ramla omkull. Ett litet andrum av lugn i allt flängande fick allt att landa lite och mig att känna vibben av allt. Och allt är så jävla bra ju!

W o w .


- Posted using BlogPress from my iPhone

fuckitletsdoitandmaybetrysometingnew.

livet bara dundrar fram och saker rör tamejfan på sig.
det är bra.
jag är så glad för er som funnit lite ro, men uppskattar mitt dunder och välkomnar det med öppna armar. idag blev en dag då jag ändå kunde vända blicken lite inåt, trots alla möten.
mötte morgonen med en ännu starkare känsla.
vad händer när man släpper taget om planerna och låter det vara. som det är. som det blir.
frihet.
när man dör så dör man och det kommer vi alla göra.
medan du lever det här livet, se till att göra det till fullo.

jag tänkte skriva mer, men varför egentligen?

låt oss alla vara modiga.

The inner struggle and the outer pressure.

And I totally will.

Rewind and fastforward and backwards.

I do scary shit och det får mig att känna mig levande och modig! Jag lyssnar på hennes vackra ord och alla de som påminner mig om allt jag redan vet inifrån. Ni är ändå viktiga. Och vad gör allt om hundra år ändå? I morgon slocknar solen 10:52.
Grunnar på förändringar och när jag känner på framtiden känns den spännande och lekfull. Just nu skiter jag i hur det blir för känslan är att det blir B R a .
Aa.

Nu kanske jag har ett behov av att tagga ned lite:)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Whateva whateva.

Livet är så fullt av möjligheter!





- Posted using BlogPress from my iPhone

lycka.

jag minns att vi i lågstadiet skulle illustrera vad lycka var för något för oss och jag minns att jag hade lite svårt att välja. sedan skrev jag "lyckan är djur" och ritade en massa djur.
nu har jag djur inetsade i huden på flera ställen samtidigt som "mitt" djur har flyttat medan jag ger plats åt andra former av lycka. tydligen ser jag lycklig ut, utstrålar det på ett djupare plan.

som alltid är det intressant att höra andras observationer om sig själv. igår kväll fick jag rätt många från utomstående personer. igår var den bästa kvällen på hela veckan. igår var igår och idag är idag och dagen som varit är också förbi men jag lever kvar i känslan och tiden som jag aldrig kan stanna för att den inte finns. men i ett annat nu ska jag uppleva och vara minst likadant. i ett annat nu.
nu är jag bara tacksam.
att vara eller att icke vara, det är frågan.
vad jag kommer fram till är att jag är.
för nu räcker det.

valde en random film som slutade i ett kaos men mitt uppe i samma känsla som jag har, och det illustrerar det hela ganska bra. orkaner kan komma och passera.
annan inställning än för en vecka sedan ftw. tacksamhet istället för ångest, och med den ska jag somna. hur mycket nu än är nu och jag vill fria mig själv från behov så finns det ändå en längtan. det är en helt annan sak, men ibland kan det lätt blandas ihop.

ord kan uttalas, ord kan utbytas, sägas. tankar kan gnaga, gagna och intellektet kan utmanas.
men.
vissa saker kan bara kännas.

vikten av balans.

landar i sängen och känner mig hel.
tappade bort det lite i början av veckan och kämpade med ...
det är så viktigt att planera in det oplanerade och lämna öppet för spontanitet.
s å j e f l a v i k t i g t
jag förstår att folk tappar bort sig i virrvarret av förväntningar och påstådda måsten, i mörker och stress. verkligen.

har helat mig i vårsolen två dagar i sträck, sagt nej till sånt jag inte måste och känt vibrationerna av välmående och livskraft darra tillbaka inifrån. pepp och svett. frukost på bra skit tills magen nästan spricker. värmande sol och fjällande ben. soppa och ord. kaffe och mord.
att låta saker vara, för de blir ändå. blir som de blir.
tack vänner.
nu andas vi frisk vårluft och ler mot världen.

tankeställaren.

Finner mig själv här igen, i röran i mitt stökiga rum som alltid bortprioriteras. Toapappret är slut, frukosten var komplett och solen skiner. Mitt boklån är försent igen, jag undrar vad jag är skyldig...
Vill klicka hem slipons och låtsas att solen värmer mer än den egentligen gör. hitta ett vindstilla hörn och känna hur det bränner inom mig.

zanzibar. var jag där nyss? huden vittnar om något sådant och africafe får minnen att välla upp. så nyss och ändå så avlägset.

att ett år snart har gått är utöver vad jag kan greppa. jag släpper det och tumlar runt i allt. tar ett djupt andetag av damm och syre och släpper ut långsamt.

det blev mer att fundera på än jag hade trott, fast egentligen är det inte alls nåt att fundera på. men de ligger kvar orörda, endast sedda. som om jag tror att nånting bryts om jag förbrukar dem.

drömmen virvlar upp och blandas med nuet. känner mig levande i pauserna.

Orden fångar mig så som känslan. Orden skapar känsla och känslan skapar ord och de här dagarna har varit oändligt långa, och jag erkänner. Jag önskade stundtals bort dem, tappade mig själv i monotona dialoger som skulle varit kommunikation. Fyllde på med ord som borde varit mellanrum men jag orkade inte. Ville stanna men fick fortsätta. Orkade inte springa, blev irriterad, fick ont i magen.
Återkommer ständigt till det som egentligen upptar allt, kärlek och rädsla i ett virrvarr av ego och ifrågasättande. Hur omvärlden, samhället pressar på. Vill stöpa mig i deras förutbestämda form, vill att jag drar med dig ned i avgrunden men det skall aldrig ske.
En envis jefel för alltid.

Och jag ska våga. Ett steg i taget som blir till småskutt och vilda språng ut i den hejdlösa om jag tillåter det.

Du. Låser upp mig med det självklara modet och när jag hittar det är det som cellerna minns det från ett annat liv. Jag tror vi alla möttes där, må hända i andra former men vi är så bekanta för varandra, självklara platser och blinkande stjärnor på en centimeters avstånd.

Sammanfoga, smält ihop.

När jag blir rädd stänger jag av och skyller på att det är bra. Men sen öppnar jag ett öga och tar det för vad det är.
Ögon kan vara stängda, öppna, kaffebruna och blå. Blå är den varmaste färgen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

9.

Det värsta med allt det bra är abstinensen, löjligt påtaglig och svår att hantera trots allt det andra bra. Och att vakna t blå måndagshimmel för att gå t kneget "som vanligt" framkallar en lätt ångest som jag tänker vifta bort för att den är så onödig. Känslan av en dröm dröjer sig oroligt kvar men kan inte minnas vad det handlade om, finner bara allt det där som nu skriker inombords och undrar hur det blev såhär egentligen fast jag vet att det är något bra.

Somnade med tanken att jag aldrig velat stoppa tiden så många gånger som nu för tiden. Ganska fint ändå. Nu måste jag gå upp.
Och tänk...för bara en vecka sedan satt jag uppe i luften på väg hitåt. Mkt konstigt, tid o rum.

Å kärlek.

Tgif

Vaknar med ett fladder och inser att det är kärlek och rädsla på samma gång.

Kan inte fatta att det här var alldeles nyss, fan.

att vara hemma igen blåser liv i nytt och gammalt och tvingar in mig i sammanhang som  både får mig att vilja mer och att vilja fly långt bort från all form av formande, påtvingat formande.

jag vill inte behöva planera.
men.jag.måste.
säger ni.

det tycker jag sådär om.

men! idag har jag varit/är tacksam över detta specifikt:
- solen
-ljuset
-luften
-frukosten
-sovmorgonen
-lunchen, semlan och kaffet med lina
-värmen i mojosalen
-respons från deltagare
-mina mjuka kläder
-att jag kan gå runt i mina mjuka kläder och jobba i dem
-ett bra telefonsamtal
-att mina vänner verkligen öppnar sig för mig och värdesätter mina råd
-mina alla olika fina vänner
-att jag mår så bra
-vårens ingång
-förväntan som ligger i luften
-visionen om svensk sommar
-träningsvärken

ibland är det bra att göra listor, hörni :)

Assssåååå!

HUR kan jag ha så sjukt många jefla fina själar runtomkring mig hela tiden. Så många att tiden känns otillräcklig i alla möten med er. Vill ha kvalitetstid, vill ha grupphäng och dig. Djupa samtal, galna skrattanfall och tystnad.
Det är så fint hur olika relationer böljar och hur vi möter varandra på olika sätt och ni alla ger och får mig att vilja ge. Mer.
Detta är en kärleksförklaring till alla mina vänner, fruar, partnas, bros, whatevawhatevahs.
Peace and loooove.
Ni är min vardagsbliss<3

- Posted using BlogPress from my iPhone

perspektiv.

svårt att greppa det här med tid och rum. svårt att greppa allt vi varit med om de senaste två veckorna. afrika! afrika liksom. avskärmade och avkopplande, bortkopplade semesterhjärnor och förtvinade muskler. brun bränna och massa space mellan tankarna och de fantastiska samtalsämnena. tror faktiskt aldrig att jag har tänkt så lite. det är ett framsteg för mig.
hetssimma med delfiner var nog det mest ansträngande vi gjorde. blä.
att våga mig på ett dyk var det största. personligen.
svettas på stranden, i sängen, på dansgolv.
vyer över de mest fantastiska blå nyanser och hav som knappt svalkar.
avskärmad. nedtonad. vad finns då?
släpp tankarna, släpp kommunikationen. bara var.
hakuna matata. pole pole.
myggbett. kaffe. chapati.
reminder. ifyouwanttoknowwhereyourheartislookwhereyourmindgoeswhenitwanders.
jag märkte det. noterade. släppte taget och fann något nytt, något större.
den här gången.
den här gången blev inte en upprepning av det där gamla. det här blev något nytt.
att komma hem med hela sitt jag och doppa den utvilade själen djupt i det blå. en annan blå nyans än där borta. möter med hela mig och det känns så enkelt och självklart.
vem hade trott det?

livet är ett sådant äventyr, praise that.

Vi har fått rutiner.
Oneside Fried egg t frukost. Promenad längs stranden och samtalsämnen om fåglars smala ben, tidvatten, nyanser, gener och havsdjur. Parkera sig vid mr kahawas café och ligga där o sanda in sig tills man blir hungrig på lunchwrapen. Äta den. Wifia. Läsa bok. Sova i solen. Svettas.
Traska hem när solen börjar sjunka bakom palmtopparna och komma hem fem i sju helst. Duscha bort det mesta av sanden. Lufttorka och läsa. Traska bort t middagen och känna värmen stiga igen efter maten. Klia på myggbett och svära över värmen i sängkammaren när man sveper myggnätet runt sig och känner hur kroppen sjunker lite för långt ned i madrassen.
Rutiner är svåra att bryta.
Ska vi verkligen åka hem?
Man kan fråga sig.
Men hemma finns ju du.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Zanzibar.

Allting har saktat ned och jag finner mig själv säga samma saker varje dag. Jag prisar vinden som svalkar mig och varje gång jag får ost eller lök i maten. Jag blir fängslad av skönheten i alla de blå nyanserna, vitheten i sanden och storheten i stjärnhimlen med partykossan. Orden kommer snabbare efter morgonkaffet och tystnaden lägger sig över måltiderna när man kan fokusera på att tugga noga för att orden hinner uttalas ändå. Huden är öm på vissa ställen och jobbar sig mot mörkare toner. Värmen jagar mig om natten och sanden hittar in överallt, men vem bryr sig. Finner skallen fylld med ingenting och det är befriande. Ibland tänker jag på er alla och hur lycklig jag är som är här och nu även om ni är där och nu. Det här nuet är rätt jävla njutbart och vi ses alla snart ändå. I natt ringer klockan före 05 för vi ska smyga med delfiner utan att störa för mkt. Vi har det göttare än göttast här iaf.












- Posted using BlogPress from my iPhone

TGIF13

Det var en sån där helt annan dag för ett år sedan, en sån dag när vi vaknade till frukostbuffé och såg stranden från fönstret. En sån dag när huden började vänja sig vid att få vara fri och brännbar...när man kunde breda ut sin sarong och borra ned fötterna i sanden o vända sig om till sina bästa vänner. Ungefär så. Lunchen bestod av padthai och livet var underbart. (Det är det fortfarande.)
På något sätt känns det lite freaky att årsdagen är just fredagen den trettonde. Jag vaknar på en soffa och kan i alla fall andas genom ena näsborren. Första tanken när klockan ringer är att jag har försovit mig men, nej.
Jag upprepar gårdagens mission och det känns som så länge sen. Jag upprepar dåtidens mission men vet att allting som är är nu.
Jag söker efter känslan och vad jag hittar är...
Insikten slår mig och då är det inte svårt längre. Ingenting. Befäst det, lev det och åk till stranden igen. Låt henne ta med dig på en resa och låt dem sakna.

Jag vet, vet att det blir bra.
Day of the dawg.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Nya Allén,Göteborg,Sverige

o_•

Ropade hej för tidigt och känner ännu mer tacksamhet för att jag normalt sett alltid är frisk medan jag tyst förbannar fruktbarhetens gudinna fast det väl egentligen är som det ska vara. Blir bara fascinerad. Ömsom glad ömsom för jefla febrig.

Carrie, sa han.
Carry me, tänkte jag, och visste att han var starkare än han utgav sig för att vara.

Och bakom orden finns det mer och det prisar jag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

jag alltså.

det här kaoset känns mer balanserat och ger kanske lite småvågor på ytan, men på botten är det lugnt. så himla annorlunda ändå. dessutom är himlen lätt blå fastän klockan närmar sig fem, bara en sån sak.
speglar mig i orden och känner kroppens begränsning, antagande av vad som är i antågande, mer förberedd den här gången. känner in och känner igen. men sinnet, sinnet är öppet, lugnt och förvånansvärt glatt.
är det kraften jag har med mig i den lilla gröna eller är det getens år eller årens gång?
jag vet inte, jag bryr mig inte.

småsprickor fylls med ljus av alla som finns runtomkring mig. fylls på och fylls på, som fogmassa och tätar mig där det behövs. kärlek som känns på håll, ord som lindrar och klappar.
maten får inte plats, men jag vispar lite grädde ändå. matskeden blir tesked och höfterna känns stela.

m e n d e t g ö r i n g e t

Tankarna har fått spinn så jag ska söka bakom dem.

Återkommer till det här:
Whatever you are doing, make sure it makes you happy.

You have what you allow yourself to have.

Och nuet. Häret och nuet och bad som ligger i förväntningarna, både hos mig själv och andra. Allt detta är i tanken såklart, på gott o ont.

Fast det är klart, jag känner ju de nya vindarna och har för avsikt att svepas med dem.

Och jag vet hur allt det här får mig att känna. Bara genom att skriva det hjälper det mig.
Tack.


- Posted using BlogPress from my iPhone

ja just ja.

det dyker upp saker. och jag tänker "jaha, mhm, kanske si kanske så..."

så blir jag lite stressad för de tvingar mig att tänka framåt.

på sätt o vis är samhället så bakåtsträvande. eller bakåtsträvande framåtsträvande men icke närvarande. vaffan!

jag minns knappt hur den här dagen började, men sen kommer jag ihåg att jag vaknade på hennes soffa efter att ha sett honom beställa latte med mandelmjölk i drömmen.

ja just ja.

sen hörde jag barnskrik och gick upp.

det hon tyckte var beskt tyckte jag var sött.

det hon blev pressad av kände jag falla på plats i hela mitt jag.

allt inom sin tid.

sen gjorde jag havrelatte utan el eller ja, jag kokade ju inte upp vattnet över öppen eld, men ändå.

grävde ned mig i orden på print, sen kom svetten.

sen orden. tröttheten och flödet på våning 23.

dagen har påmint mig om så mycket.

bra saker.

maria, att äta för mycket är inte snällt mot kroppen.

just ja.

man måste inget. inget. okej man måste äta, sova, skita, andas o sånt, men yougetmypoint.

jag kastar det på mig själv när jag känner vad som trycker på utifrån, påminner. jag måste inget.

jag kan säga nej. för att jag inte vill. för att jag inte känner för det. för att jag har bättre saker för mig.

inget är svart, inget är vitt, allt är en regnbåge och ibland är folk en fisk.

så är det och jag tycker om dig för nu. det betyder allt och samtidigt inget. eller?

"du verkar vara en sån man vill sitta med på en tibetansk bergstopp och leva i nuet med för resten av livet."

wow.

In motion.

Livets intensitet. Jag älskar det.
Fördjupar mig i en uppdaterad version av "den självläkande människan" av Susanna Edin och känner att jag kanske faktiskt kan ta till mig detta den här gången.
Jag är redo.

Blandar meditation med espressomaking, varvar yoga med combat och andas mellan alla möten. Blir jagad av vården.
Kontraster.
Blir påmind.
Blir glad.
Hittar ny musik.
Ler inifrån och ut.
Bakar för jefla god kaka med bara bra saker i. Äter med grädde. I sängen.
Allt som är är nu.
Better be livin it up, eh?










- Posted using BlogPress from my iPhone

allt på en gång.

what you allow is what will continue.

förundras över ljuset och tar mig tillbaka till meditationen och skäms lite för hur den har hamnat i skymundan. pratar om livets konstanta intensitet. upplever en stark vilja, för ett ögonblick, att göra allt på en gång. jag vill rensa. jag vill gräva djupare. försvinna. vara. roadtrippa. åka bräda. beachlifea. äta. gå upp tidigt. nattprata. se månen. känna solen. ha allt. ha inget.

och det enda, korta svaret på hur jag mår, hur allting är
>
bra.

ways of life

rays of light

race of flights

ace of knights

case of heights

take a hike

through my fabulous, weird, fantastic life.

<3 .="" div="">

blod, svett och dårar.

river murar tills de förblöder och rasar samman
kisar med smala springor mot blå speglar som reflekterar en molnfri himmel.
öppnar små speldosor och radar upp innehållet, vrider lite på det och låter dig granska.
sa du det nästan så kom det från närvaron, hör jag en liten röst viska.
och jag log där jag låg fast jag kände mig hög.

vill trolla med tiden fast kontraster är bra,
måsten i världen utanför där vi kan simma under ytan mot strömmen
behöver aldrig vakna om man lever i drömmen.

rymdäventyr i inres galaxer

midweek, mid month.
nytt. bra nytt. så mycket att skratta åt, mest mig själv.
nytt år, nytt hår, nya sängkläder, ny sallad, ny doft och fortfarande nyfiken.
han snubblar och faller snubblar och faller,  jag ser snubbar som faller.
och jag ler, och ramlar åt ett annat håll.
ramlar mot en stel baksida med mjuk insida, möter hamstrings med gluteus och vandrar uppåt i riktning mot vad? (eller nedåt i riktning mot vad)
ropar aldrig spring i onödan, men spring som i vår, men inte än. tålamod, min vän.
och om du springer, spring inte i flykt, det här kan bli nåt annat om du vågar. säger jag till dig men lika mycket till mig själv när jag drömmer om vidöppna sinnen och magiska platser.

du kan kasta din småspik någon annanstans. glödande magma gör majsen till popcorn på avstånd. jag kryddar med chili och du låtsas förstå.

ändå.

med trådar är vi alla sammanbundna,
med tårar som aldrig faller bildar vi hemliga sjöar av egna saltdepåer och måste dricka mängder med vatten.

jag ler och ramlar åt ett annat håll.
möt mig där och jag är din för alltid*







*nununu

Mörkret omsluter, kramar mig medan pulsen sjunker men hinner knappt somna förrän du ser mig.

Söker efter ord men är inte där än. Skynda Långsamt, var här var nu och jag är det men jag längtar samtidigt.

hellre röd än död.

Nyfattat tycke för röda dagar.
Kalenderns röda dagar alltså.
Idag var täcket mina kläder och trots att min första klass var halv fem fick jag panikpacka och sleva i mig några slevar kall wok som dagens först mål.

Men man kan göra mål på olika sätt.

Fick en grön drink o sushi. Somnar på frugans soffa med ett öra spetsat och fria vibrationer gentemot särskilda fina.

God natt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

4.letting go.

jag släpper taget och släpper in.
faller jag platt sen ska jag kravla mig upp och ge mig på't igen. påminn mig om det behövs.
och ironiskt nog är det hans themesong.

livet va.
du alltså, utbrast de.

jag alltså.
and the spectacular now.

år och år.

Om vi enas om att tiden bara är ett begrepp, vad spelar då ett årsskifte för roll? egentligen.
en ursäkt att fira, äta god mat och umgås behövs ju egentligen heller inte, men fest e fint.

i den ovanliga tystnaden och stillheten som regerar här hemma nu letar jag efter ord att sammanfatta med. efterdyningarna av det som en gång var.

trots allt,
för en liten stund sen ville jag stanna upp tiden och bara hålla den där. länge.

i huvudet snurrar alla mina kloka citat och i hela mig florerar en känsla.
känslan säger att det här året kommer att bli annorlunda. allt det där om att göra saker annorlunda. det där om att 'för att få något du aldrig har haft måste du göra saker du aldrig har gjort'. saker behöver åtminstone dammas av och väckas till liv.
livet ska levas så jäkla mycket nu.

firade in det nya året omgiven av människor som jag inte ens visste existerade för ett år sedan. det är nog vad som har präglat det här året mest ändå, det där hundbettet, elin.
minns hur jag gnuggade mina tankeknölar på väg tillbaka till hotellet...klurade på varför det hände.
jag tror inte att livet är förutbestämt, men attraktionslagen för oss samman på märkliga sätt ibland. jag hade ju ändå aldrig anat att det där skulle leda till alltdethär.

en resa blev en annan resa. en kväll blev otaliga. en grupp blev trios. roadtrippar. hemlig magi. ord. kemi. intensivt. säve går från att vara nånstans man flyger till stansted ifrån till något helt annat.
vipassana. herregudvipassana. och du, stina! äventyren. orden. känslan. känslorna. fröet som fick förmultna. escapeplans. jokern. snurret.
fruarna blev herrar, bröder och kusiner.

tacktacktacktack.

ringde in det nya året utan skumpa när vi ändå snackar att göra saker annorlunda. utan knytis. med en kyss. 2.3.4.5.6.7.8.

hela året hittills har varit helt annorlunda. nytt folk. nya platser. nya sätt. nytt mod. ny känsla.
fuck yeah, bring it on.