Det som är.

Hade aldrig trott att det skulle bli såhär. Och allt det andra spelar ingen roll längre, jag spelar ingen roll längre. Bara är. Spelen är slut, tärningarna är kastade och det känns som en dubbelåtta. Apropå siffror...


33-22=11, hm. Numerologin, vad säger den...?

Midsommar.

Började midsommarafton utan frukost. Inte plockat en enda blomma, men dansat kring stång på Tjörn som aldrig förr och kan inte minnas att jag någonsin mått bättre.

Faith!

Intensiteten intensifieras och de hänger såklart inte med. Det är annat nu, ni ska få se.

Snart drar vi, gang, och jag är så glad över mina två små vänner som kommer och förundrad hur vi alla är del av en konstellation nu.
Duos.

Vaknade i en dröm om intensifierad verklighet av icke önskvärt slag, minns svagt för vill inte hålla kvar den. Ville hålla kvar dig, men en dag är ingen dag (eller jo). Vad vet jag men saker måste bara bli som de blir. Jag förlitar mig på det ödet för alla andra alternativ är otänkbara.

Varandet.

Tystnaden beror på det faktum att orden är så begränsande i allt jag är i just nu. Orden, just nu, är inte så viktiga. Skrattar så tårarna sprutar, svetten bryter ut och magen krampar. Känner, i stillheten, en expansion i oändlighet. Är, i nuet, oändligt tacksam och förvånad. Över att jag tog mig hit i allt tillåtande.

väcker och växer

Ingen växlande molnighet!
Winter is not coming,

Det började då,
När jag gång på gång ville frysa tiden.
Nu: tillfällen då insikten landar, att det inte finns någon annanstans jag hellre skulle vara.

Det kanske låter litet men det är stort och ni som vet ni vet allt.

Stanna upp i blissen och ta ett djupt, skälvande andetag. Sen ett till. Jag lever. Så jefla mycket.

Annat nu.

Överväldigades av känslor och lät dem bara vara där o äga mig en stund i tystnaden nära innan John hann omsluta o dra in mig i natten.
Lyckades bättre den här gången.
En dag i taget, en minut i sänder.
Overkligt, sårbart, märkbart självklart.

Nattugglan sållar sig till ett tillfälligt blötdjur och har aldrig mått bättre.
Ibland kraxar egot och reagerar utan att förmå sig men fångas alltid upp i efterhand, på ett sätt för sent, men oftast mer än många någonsin.

Vaknar med små ögon men leende. Nyper mig själv i tanken och tvingar mig tillbaka till sömnen fastän himlen vacklar mot blått.


God morgon måndag. Inte illa.

We accept the love we think we deserve

(Onsdags)

Detsamma gäller för allt du tillåter i ditt liv. Tål att ta in.

Sitter äntligen i solen men benen täckta av leopard, väntar på henne.
Finner en bortsprungen längtan av att somna i solen och vakna sömndrucken och omgiven fri.
Let it be.

det kommer gå snabbt, säger han och trycker mig framåt i tiden mot min vilja.
jag drömmer att jag drar ut ett svart hårstrå ur lateralsidan av vänsterfoten.
jag rensar och rensar, slänger och packar om.
jag peppar och ljusar upp i de mörka hörnen.
tar plats.
ett
två
ett
två

1.6

Plötsligt befinner jag mig på andra sidan väggen, flera meter österut ska jag numera vila. Sängens högra sida. Tänker hårt och minns att jag hade det då också, back in the days. Men annars är allt annorlunda den här gången.
Kanske ett litet steg för dig men ett stort steg för mig, sa han, den modiga.

Blickar ut genom smutsiga fönster som ger grannarna vy rätt in. Drar upp täcket och minns den där andra gången och konstigheten i allt det här. Det vackra, det fula.
Hur man samverkar parallellt i sitt egna universum, hur allt jag någonsin gjort har lett mig precis precis hit.

Och som alltid,
Tack.


- Posted using BlogPress from my iPhone