"Det känns som det som verkligen är Maria sitter djupt inne och inte riktigt når ut" sa min rosenterapeut vid den senaste behandlingen, och jag funderar. Är det så?
Jag nämnde hjulet innan...och jag ser mig omkring. Ovanpå de ouppackade resväskorna av modell större som agerar garderob i brist på förvaringsutrymme ligger högar med kläder. Fönsterkarmen är full, golvet belamrat.
Jag håller det värsta kaoset borta men energin går åt till lör det där andra. Skulle jag inte dessutom få så mkt energi av det jag gör, framför allt mina klasser, skulle jag stupa. Nu håller jag mig en bit ovanför ytan. Jag är inte på väg att sjunka, men när jag ser mig omkring inser jag att jag borde omvärdera livet lite. Livet är nu. Idag. Och förvisso, vem bryr sig om en klädhög där och en dammråtta där?
Men jag blir ändå lite förskräckt när jag möts av en silverfisk på morgonen.
Men jag orkar inte.
När jag kommer hem efter jobb, mer jobb, och hundhämtande orkar jag laga mat och duscha. Sen saktar jag in och fastnar, som nu. Nu när jag måste gå ut i det kalla för att mitt djur måste uträtta sina behov. Nu när jag tänkte repetera koreografi och lära in den där sista låten som jag inte haft tid med de andra veckorna. Ska jag göra det nu?
Efter promenaden. Ok.
Måste samordna morgondagen, bestämma mötesplatser, överlämningar och packa en väska som räcker ända till torsdag inklusive träningskläder, duschgrejer, nya kläder, tandborste, hundmat och medicin, vin och allt däremellan. Och glöm inte paraplyt.
Tro fan att man blir trött.
"Det känns som att du har lagt mycket energi på sådant du egentligen inte vill, för att hålla dig uppe. Man undrar vad som skulle hända om du lade all den energin på sådant du egentligen ville göra..."
Ja. Det undrar jag med. Och jag ska banne mig ta reda på det. Ska bara hitta vägen dit och hålla mig uppe längs vägen. Det är resan som räknas, eller?
- bloggat på språng.
