Vi har fått rutiner.
Oneside Fried egg t frukost. Promenad längs stranden och samtalsämnen om fåglars smala ben, tidvatten, nyanser, gener och havsdjur. Parkera sig vid mr kahawas café och ligga där o sanda in sig tills man blir hungrig på lunchwrapen. Äta den. Wifia. Läsa bok. Sova i solen. Svettas.
Traska hem när solen börjar sjunka bakom palmtopparna och komma hem fem i sju helst. Duscha bort det mesta av sanden. Lufttorka och läsa. Traska bort t middagen och känna värmen stiga igen efter maten. Klia på myggbett och svära över värmen i sängkammaren när man sveper myggnätet runt sig och känner hur kroppen sjunker lite för långt ned i madrassen.
Rutiner är svåra att bryta.
Ska vi verkligen åka hem?
Man kan fråga sig.
Men hemma finns ju du.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Zanzibar.

Allting har saktat ned och jag finner mig själv säga samma saker varje dag. Jag prisar vinden som svalkar mig och varje gång jag får ost eller lök i maten. Jag blir fängslad av skönheten i alla de blå nyanserna, vitheten i sanden och storheten i stjärnhimlen med partykossan. Orden kommer snabbare efter morgonkaffet och tystnaden lägger sig över måltiderna när man kan fokusera på att tugga noga för att orden hinner uttalas ändå. Huden är öm på vissa ställen och jobbar sig mot mörkare toner. Värmen jagar mig om natten och sanden hittar in överallt, men vem bryr sig. Finner skallen fylld med ingenting och det är befriande. Ibland tänker jag på er alla och hur lycklig jag är som är här och nu även om ni är där och nu. Det här nuet är rätt jävla njutbart och vi ses alla snart ändå. I natt ringer klockan före 05 för vi ska smyga med delfiner utan att störa för mkt. Vi har det göttare än göttast här iaf.












- Posted using BlogPress from my iPhone

TGIF13

Det var en sån där helt annan dag för ett år sedan, en sån dag när vi vaknade till frukostbuffé och såg stranden från fönstret. En sån dag när huden började vänja sig vid att få vara fri och brännbar...när man kunde breda ut sin sarong och borra ned fötterna i sanden o vända sig om till sina bästa vänner. Ungefär så. Lunchen bestod av padthai och livet var underbart. (Det är det fortfarande.)
På något sätt känns det lite freaky att årsdagen är just fredagen den trettonde. Jag vaknar på en soffa och kan i alla fall andas genom ena näsborren. Första tanken när klockan ringer är att jag har försovit mig men, nej.
Jag upprepar gårdagens mission och det känns som så länge sen. Jag upprepar dåtidens mission men vet att allting som är är nu.
Jag söker efter känslan och vad jag hittar är...
Insikten slår mig och då är det inte svårt längre. Ingenting. Befäst det, lev det och åk till stranden igen. Låt henne ta med dig på en resa och låt dem sakna.

Jag vet, vet att det blir bra.
Day of the dawg.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Nya Allén,Göteborg,Sverige

o_•

Ropade hej för tidigt och känner ännu mer tacksamhet för att jag normalt sett alltid är frisk medan jag tyst förbannar fruktbarhetens gudinna fast det väl egentligen är som det ska vara. Blir bara fascinerad. Ömsom glad ömsom för jefla febrig.

Carrie, sa han.
Carry me, tänkte jag, och visste att han var starkare än han utgav sig för att vara.

Och bakom orden finns det mer och det prisar jag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

jag alltså.

det här kaoset känns mer balanserat och ger kanske lite småvågor på ytan, men på botten är det lugnt. så himla annorlunda ändå. dessutom är himlen lätt blå fastän klockan närmar sig fem, bara en sån sak.
speglar mig i orden och känner kroppens begränsning, antagande av vad som är i antågande, mer förberedd den här gången. känner in och känner igen. men sinnet, sinnet är öppet, lugnt och förvånansvärt glatt.
är det kraften jag har med mig i den lilla gröna eller är det getens år eller årens gång?
jag vet inte, jag bryr mig inte.

småsprickor fylls med ljus av alla som finns runtomkring mig. fylls på och fylls på, som fogmassa och tätar mig där det behövs. kärlek som känns på håll, ord som lindrar och klappar.
maten får inte plats, men jag vispar lite grädde ändå. matskeden blir tesked och höfterna känns stela.

m e n d e t g ö r i n g e t

Tankarna har fått spinn så jag ska söka bakom dem.

Återkommer till det här:
Whatever you are doing, make sure it makes you happy.

You have what you allow yourself to have.

Och nuet. Häret och nuet och bad som ligger i förväntningarna, både hos mig själv och andra. Allt detta är i tanken såklart, på gott o ont.

Fast det är klart, jag känner ju de nya vindarna och har för avsikt att svepas med dem.

Och jag vet hur allt det här får mig att känna. Bara genom att skriva det hjälper det mig.
Tack.


- Posted using BlogPress from my iPhone

ja just ja.

det dyker upp saker. och jag tänker "jaha, mhm, kanske si kanske så..."

så blir jag lite stressad för de tvingar mig att tänka framåt.

på sätt o vis är samhället så bakåtsträvande. eller bakåtsträvande framåtsträvande men icke närvarande. vaffan!

jag minns knappt hur den här dagen började, men sen kommer jag ihåg att jag vaknade på hennes soffa efter att ha sett honom beställa latte med mandelmjölk i drömmen.

ja just ja.

sen hörde jag barnskrik och gick upp.

det hon tyckte var beskt tyckte jag var sött.

det hon blev pressad av kände jag falla på plats i hela mitt jag.

allt inom sin tid.

sen gjorde jag havrelatte utan el eller ja, jag kokade ju inte upp vattnet över öppen eld, men ändå.

grävde ned mig i orden på print, sen kom svetten.

sen orden. tröttheten och flödet på våning 23.

dagen har påmint mig om så mycket.

bra saker.

maria, att äta för mycket är inte snällt mot kroppen.

just ja.

man måste inget. inget. okej man måste äta, sova, skita, andas o sånt, men yougetmypoint.

jag kastar det på mig själv när jag känner vad som trycker på utifrån, påminner. jag måste inget.

jag kan säga nej. för att jag inte vill. för att jag inte känner för det. för att jag har bättre saker för mig.

inget är svart, inget är vitt, allt är en regnbåge och ibland är folk en fisk.

så är det och jag tycker om dig för nu. det betyder allt och samtidigt inget. eller?

"du verkar vara en sån man vill sitta med på en tibetansk bergstopp och leva i nuet med för resten av livet."

wow.

In motion.

Livets intensitet. Jag älskar det.
Fördjupar mig i en uppdaterad version av "den självläkande människan" av Susanna Edin och känner att jag kanske faktiskt kan ta till mig detta den här gången.
Jag är redo.

Blandar meditation med espressomaking, varvar yoga med combat och andas mellan alla möten. Blir jagad av vården.
Kontraster.
Blir påmind.
Blir glad.
Hittar ny musik.
Ler inifrån och ut.
Bakar för jefla god kaka med bara bra saker i. Äter med grädde. I sängen.
Allt som är är nu.
Better be livin it up, eh?










- Posted using BlogPress from my iPhone

allt på en gång.

what you allow is what will continue.

förundras över ljuset och tar mig tillbaka till meditationen och skäms lite för hur den har hamnat i skymundan. pratar om livets konstanta intensitet. upplever en stark vilja, för ett ögonblick, att göra allt på en gång. jag vill rensa. jag vill gräva djupare. försvinna. vara. roadtrippa. åka bräda. beachlifea. äta. gå upp tidigt. nattprata. se månen. känna solen. ha allt. ha inget.

och det enda, korta svaret på hur jag mår, hur allting är
>
bra.