Nästan där.

Märker nya nyanser i min färgglada palett och stryker medhårs. Det får effekt. Han ser.

Året är nästan slut och det blir ett större avslut nu än på länge när kontinenter och rutiner byts ut på obestämd tid. Den lilla med separationsångest får öva och återigen se det fina i allt runtomkring. Skapar känslor som sprids och tar form och snurr i olika kroppar med förhoppningar om återseenden. Förhoppningar om växande, lugn, utrymme, frihet, samhörighet och möten. Nya vyer.

Lika möjligt för oss alla att byta, bryta, pausa och dansa barfota någon annanstans. Varför vänta när rötterna tränger sig djupare nedåt varje sekund, bygger upp falska löften om trygghet när världen faller samman lika mycket här som där. Se den nu.


-Onthego.

Sluta på topp

Älskar mitt jobb men har nu haft min sista "fasta" klass.
Så mycket kärlek!
Fick skjuts hem av en ny medlem dessutom. Vibben ska jag rida som en våg in i det nya året.


-Onthego.

Lugnet efter stormen.

I helgen har jag ätit två english breakfasts, besökt psyket, träffat fruar, druckit rötjut, sovit på soffa, känslostormat, lipat, klappat, sett film, blivit jättearg, fått verbala spykaskader uppkastade på mig...
Ganska omtumlande.

I slutändan...det man sopar under mattan kommer upp tills man har dealat med det. Det vet man ju. Fick påminna mig själv och andra och mötas nånstans i mitten. Bröts itu lite på vägen men jag tror vi har limmat ihop varandra nu.

Tack alla fina fruar och andra som alltid finns, lyssnar, stöttar, förstår, peppar och blir fly förbannade för min skull. Ni är bäst!


-Onthego.

När.blev.det.idag.

Att stå i köket på en liten boll o dricka grönt mjukt te i tystnad när allt äntligen dalar lite.
Fundera på igelkottars elegans och hur mycket av horoskopet 2015 som har stämt.
Få träffa sin long gone fru två gånger på samma vecka. Ett schema under ständig förändring som ibland bara blir för mycket att hålla reda på. Många som vill träffas, not enough time.
Snart sätter jag dig på paus, Göteborg.


-Onthego.

Slow mode

Den sjuka energidippen verkar vara över men ändå kan jag inte förmå mig själv att komma upp i tid på morgnarna. Det är okej. Jag lyssnar. Jag säger ja ibland men också nej. Pratar med min inre källare. Möter kärlek från olika håll. Knappt vaken men tacksam.


-Onthego.

hit och dit och här och nu.

Jag pillar på läpparna tills det blöder igen för att jag inte står ut med ojämnheten och det där torra som kännetecknar den här årstiden trots att det är tretton grader ute. Rör runt i mitt pulverkaffe som är gott (faktiskt) och tänker igen att jag borde pausa. Att jag är tacksam. Att jag snart måste åka. Undrar om jag blir hungrig där borta. Undrar hur hon den nya kunden är. Borde jag fila ned naglarna lite till? Har hon börjat med sin nya medicin idag?

Jag har precis lyssnat på Annika Norlins sommarprat och vill att alla ska göra det. Vill veta mer om allt hon inte sa och diskutera det mer. Jag vill ha kvalitetstid med alla mina vänner på tu man hand, men vet att det är svårt att hinna.
Nu för tiden är allt svårt att hinna.
Det betyder att jag gör för mycket, tänker för mycket, allt det där. Det är en avvägning, vad jag ska tacka ja till för att ändå ha tid med mig själv. Speciellt nu när det bara är nån månad kvar. Man kanske kan köra på lite extra för sen blir det ju andra bullar. Men till vilken grad?

På väg hem från lunchklassen fastnar min blick på en jeansklädd päronrumpa som tillhör en tjej som går utan ytterkläder. Följer skumpandet när hon stövlar fram till en tiggare som ligger i barnets position på trottoaren med en kaffemugg i papp i sina händer. Han ser henne inte för han har blicken vänd någon annanstans. Inåt. Vem vet vad han ser. Hon hukar sig ned, har en termos i handen. Hon stryker hans rygg för att pocka på hans uppmärksamhet och någonstans där har jag passerat dem. men. Det räcker. Det räcker för mig för att bygga ett leende och känna en smula av allt HOPP som också finns i världen.
Tack, päronrumpa, för att du vågade, och förlåt för objektifieringen.

Allt fokus i media tycks ligga på världens alla problem och genererar ilska, hopplöshet, uppgivenhet. Har du hört vad som hände i Onsala? frågar de mig och jag har inte hört. Vill jag veta? Är det något jag behöver veta. Nej säger hon och jag förblir ovetandes. Ett tag. När jag slår upp morgontidningen får jag veta ändå. Snart ska jag inte läsa sånt längre. Snart ska jag minska min glugg ut mot världen och fokusera än hårdare på det som är bra. Jag ska lämna mitt älskade Göteborg, för nu. Men inte än.

Mörkret från alla håll.

Äter sig in. Ibland vaggande ljuvt, ibland taggarna ut. När tar det slut? Berörande berövande, märker i efterhand att någon pickade små hål i mitt inre och sög ut strimmor av energi, åt upp. Jag tillät ovetandes i mitt eget letande, sökte svar. Rabblade ord som skulle hjälpa men blev själv stjälpt av en enda mening. Tålde att upprepas, etsades in. Dränerade skalet som blivit tunt av den torra luften. Huden fnasig, hon och han alldeles trasiga. Insidan ut. Ville leda dem, guida dem ut.

Skapar upp skärvor utan att skära mig, vet bättre än att skada dem som är nära mig.

Vände blicken uppåt och såg det blåa över stadens höga ljustak. Snart på djupt hav. Utan krav.

Bedövade insnöade tankar som ska stängas in i små kapslar och sedan grävas ned.

Mörka kläder mörka själar mörka tankar. I advent, tänd ett ljus och låt det brinna. Förlora dig i lågan. Det går an.
Vi kan.


-Onthego.

Location:Ceresgatan,Göteborg,Sverige