längtan.

nu märker jag att den finns där, tillsammans med otåligheten.
längtan efter något mer. på riktigt genom alla lager och skikt utan lås och bom. längtar efter att få utmana mig själv och skratta faran rakt i ansiktet med någon som också vågar.
kravlöst. bottenlöst.
bara på vilja och vibb.

är det inte så har jag det ändå bättre nu.
med er alla som betyder så mycket.

för att få något du aldrig ha haft måste du göra något som du aldrig har gjort.

jag är inte rädd.

bones.

tafatta försök att greppa det som finns överallt och ingenstans hela tiden.
va?
inser vidden av allt det där och i samma ögonblick släpper jag allt för att det är det enda som går fast allting ändå finns kvar.


upprepar upprepar. allt som finns är nu. allt som är är nu.

att försöka förstå en ö utan botten, nä det är ingen idé. det är det ingen som gör.
i drömmarna bryter jag mina egna ben och gör folk mjuka, men någonstans är det enda jag ser den där andra skelettstrukturen.
den där.
det är inget mjukt alls över den även om kanten är rundad vet ingen vad som finns därunder.
blixtar och dunder? magiska under?

skala av dina tankar och allt runtomkring.

för alla som vågar finns det hopp.
therefore, I hope.

gamla hundar, unga lamm.

det blåste upp till någon slags tromb och alla snurrade vi runt utan att fatta vad som var upp.ned.in.ut.höger.vänster.rätt.fel.där.intedär.

inte jag.

jo.

nu har det mojnat och allting är nytt, men bekant. som att vi virvlade omkring, tappade allt fotfäste, gick i tusen bitar och fogades samman igen. till samma smet. till synes likadana, oförändrade. och ja, man kan låtsas att det är så, men man vet ju.

och samtidigt vet man ingenting.

kasta in en joker i leken och  allting förändras.

en vana. en gnista.

en oslipad diamant. misstagen tant.

blyg fjant.

nä, larvig.

jag tror att hon fattar nu. kan ta på sig mina glasögon för en liten stund.

medan jag tänker på allt tänker jag på henne och önskar henne universum. det kan blåsa upp tusen tromber till, men hennes sida lämnar jag aldrig.

vissa saker vet man bara.

alltså, den här hösten. sällan har jag varit med om mer omvälvande höst, eller period. efter ett tag blir det också tydligt att allting sker av en anledning. det är mycket jag har gjort för första gången de här senaste månaderna, på gott och ont.

idag var inget undantag.
för första gången sa jag, lugnt och sansat, till en främmande man att han kunde ta sin ilska och stoppa upp den någonstans.
jag har nog aldrig sagt det till någon, någonsin, när jag tänker efter. kanske om någon, men definitivt inte till någon.

det är inte så att jag har gått och blivit någon ilsken person, sådär generellt. jag har bara bitit ihop, hållt käften och knutit handen i fickan en gång för mycket nu. det tog 32 år, tydligen, men äsch.

det var befriande som fan.

att skilja gruset från kornen.

det är det blir lite svårt och känsligt som man märker vilka som verkligen finns där för en, oavsett hur läskigt och obekvämt det är. it all comes down to that again...kärlek eller rädsla.

emellanåt vill jag se på er andra med svarta ögon utan att blinka.
tills den skämda själen tittar fram.

...

Liv och död.

Vaknar tidigt tidigt den här dagen. Känslan går inte att beskriva.
Springer till vagnen, köper en kaffe och möter kranar med juldekoration i lugnet som fortfarande råder i stan. Nattens lugn.

Vaknar med dem på de finaste sätt. Ger kärlek, får kärlek.
Fast den gjorde ont när jag svalde har jag den finaste rösten, sa hon.
Kontakt.
Möten.

Saker som rör sig inombords, som kurrar och gömmer sig.
Känns som ett avstamp, mot någonting annat. Vad är det ingen som vet eller behöver veta fast man kan inbilla sig att man vill.

En vecka, ett liv.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Kyrkogatan,Göteborg,Sverige

känner hur det bränner inom mig.

bam bam bam. full power on hela dagen. bestämda steg, maskinen tillbaka som dundrar sönder allt mellan öronen. ett lugn men med en beslutsamhet som säger passa dig.
tjopp tjopp.
ställ dig i vägen och jag utdelar ett dräpande slag och kliver över dig för att aldrig blicka bakåt.
tjopp tjopp.

sen.
sen kom tröttheten som en käftsmäll, batteriet kört i botten och bara möjligt att ladda till 5% med rödlök, avocado, lagradjävlaost och te.

på liv eller död. allt eller inget.
funderar på vad jag ska göra sen. efter fredag.
ny kula.
jag som tänkte chilla. men det var innan allt det här. innan i fredags. innan jag började måla upp scenarion som spindelnätskartor ovanför huvudet. när bönor bara var bönor och när allt var som det aldrig blir igen. innan jag faktiskt insåg vad jag skulle vara beredd att göra. vad jag faktiskt övervägde. alla de där valen finns fortfarande...utom ett.

hästens år. förändring. jo jag tackar.

12 november. ändå en fin dag. kärlek visas på olika sätt.
actions speak louder than words men ibland är orden allt man har.

och sen allt det där mystiska.
universum är fan i gungning.

mindset.

formulerar mig på engelska i huvudet utan att veta varför, och får översätta det till svenska.

bara den senaste veckan har det dykt upp så många konstiga sammanträffanden att man börjar undra vad som är på gång egentligen. sanndrömmar, folk som känner av saker extremt tydligt, synkroniserade upprivande händelser.

ett möte igår var viktigare än något på länge, kanske någonsin. trots att vi mötts många många gånger  var det nu det gällde. är det så det är? det måste va på liv o död, det måste kännas i ditt hjärta på riktigt, för om jag tar i för löst, har jag förlorat allt i morgon bitti.
fast det kommer jag ju att ha gjort, på sätt och vis.
i alla fall.
kan man säga att det även utan förväntningar gick bättre än förväntat? jag gör det i alla fall.

befrielse.

biologisk drift.

att tvinga sig själv gå emot känslan.
jag vill aldrig behöva göra det igen.
orsak.
verkan.
orsak.
verkan.
erfarenhet. lärdom.
minns.

gick in i natten med ett logiskt sinne och hoppades på det bästa.
drömde om er, tillsammans och vaknar av morgonljuset och ett missat samtal.
sammanträffanden.
vibrationer.
beslutsamheten dominerar. jag har nog insett att det är det enda sättet.
bara gör.
är det meningen kommer livet att ge mig fler möjligheter.
it is what it is and it will be what you make of it.

nattfjäril.

när symboliken finns överallt hela tiden och sammanträffandena börjar bli för jävla konstiga, vad gör man då?
att iaktta är att agera genom att inte agera fast iaf inte reagera.
när meditationen ska vara en frizon som lugnar ned mig men istället ökar min puls och drar iväg mig i framtidsscenarion är jag såklart inte så närvarande som jag borde. det är svårt nu.

det är bara det att logiken är solklar. jag kan följa den ganska bra dagtid, eller iaf tvinga mig till såpass mycket "förnuft". kör, bara kör, säger den. not a big deal.
okej, tänker jag. så gör vi.

sen blir det mörkt.
natten, som jag har sån förkärlek för, får mig på andra spår.
det fjärde djuret. inetsat precis där. dagen efter. är det en slump?
jag tror ju fan inte på slumpen.

där vi möts.
natten.

man fan! man lever ju dygnet runt oavsett när man är vaken och när man sover. hur ska man då kunna veta vad som är rätt? det finns inget rätt och det finns inget fel, fast jag önskar det.
inget sätt jag någonsin använt mig av innan funkar riktigt nu.
och så stressen.
inre, yttre, tick tack, tick tack...

jävla skit.skit.skit.

to be or not to be.

hela helgen, en bubbla. ständiga följeslagare, fruar och c/o. nära nära, viker inte en tum.
små smala trådar längs ryggraden och guldkulor i öronen.
helande mat och närvaro.

nu börjar snurret.
en kaffe satte snurr på hennes mage och min hjärna.
fel dag. klantigt. försöker ordna upp. mailar. ringer. inser sen...fel dag igen. vad håller jag på med? snurrar in mig i mig själv, sträcker inte alls på mig sådär som jag sa. jag sjunker ihop. lordos. kyfos.

sätter mig själv på hold.
magen kurrar.
resten snurrar.
idag ska jag göra något jag aldrig någonsin gjort.
det surrar också...en subtil vibration i mitt djupaste inre som gör mig nyfiken och skräckslagen på samma gång.

Familjen.

Det fina är att jag har en stor familj utöver min familj och den består av alla underbara vänner som finns nära och längre bort. Inte alltid det fysiska avståndet som spelar roll i känslan av närhet.
Så jefla fint är det.

Äkta kärlek känns.


- Posted using BlogPress from my iPhone

att spränga barriärer.

det är annorlunda nu. jag snabbspolar och tröttnar på mig själv men förmår mig ändå inte.
det är så definitivt.

natten förminskade mig, men ni fanns där.
nu är himlen blå men det förändrar egentligen ingenting, kunde lika gärna blåsa orkan, så som insidan ändå känns.

det ända jag orkar är att vara med er, men det räcker inte länge till.
förändring. det enda konstanta i världen.
vem hade anat?
bilderna tog mig tillbaka till då.
jävla skitunge.

grattis, farsan.

shift.

jag sitter här och ser ut över spillrorna av dagen som var.

denna dagen, ett liv.
lite så känns det.

letar inombords, men vet inte efter vad. en känsla, en guide.
men det lilla fröet har sått trötthet i min organism.

ser med nya ögon igen, öppnar det jag har i handen och känner i efterhand trevande över dig i minnet. kan inte bestämma mig för om jag vill dra dig närmare, göra som du brukar göra, eller väcka dig ur slumret med en käftsmäll.

jag målar upp en bild, en framtidsvision. där får jag dra linjerna.
där har du tjänat ett högre syfte genom det du har lämnat efter dig.
där lever vi andra sida vid sida, det finns inga blodsband, eller snarare, de är oviktiga.
blod är inte tjockare än vatten.
platsen spelar ingen roll, men det är inte här.
tiden finns inte så vem bryr sig om när.
det enda väsentliga är det som är.
är.
är.

Sju.

Idag har varit en märklig dag. Är.
Saker jag inte kan skriva här. Hon drömde sanndrömmar och vi synkade i det absurda på alla plan. Han vet inget, eller kanske i det dunkla, om budskapet nådde fram.
Är det här en vändpunkt?
Kanske.
Jag har letat och nöjt mig med lite utan anledning. Jag vet inte varför, av gammal vana? Kliva ur, kliva av, ge oss alla en käftsmäll och sluta jiddra runt gröten.
Det här är på riktigt.
Det är livet.
Det är nu.
Det är han.
Det är jag.
Det är som det är.
Det blev som det kan bli.
Vad gör nuet med allt det här?
Löser det sig?

Hon och jag på en söderhavsö?
Hon och de och jag på en gård någonstans.

Jag och alla, kvar, fast i nya kostymer?

Du har så fin jacka, sa hon.
Tack sa jag och släppte lös bomben av mitt inre kaos, utspritt för henne att rafsa i.

Stöd. Mycket stöd. Mycket kärlek men ändå det där hålet av saknad. Botten är djup märker jag, men aldrig bottenlös. Kanske en lös botten. Kanske med klös. En lös katt med klös?

Jag vet ändå, och det skulle säkert reta ihjäl honom. Jag vet att allting sker av en anledning. Dhamma dhamma. This too shall pass and from the dust i shall arise, a new version.
Ingen vet.

Jag önskar att du kunde möta mig nu men jag vet att det inte går.
Min fruktskål är för omogen men ändå full av förödande socker.

Det slår mig nu,
Det kanske är JAG som ska sätta punkt. Inte av rädsla utan av kärlek.
Förlåt, kära du, men du vet ju inte bättre. Jag gillar dig.
Rest in peace.


- Posted using BlogPress from my iPhone

[...]

Lägger mig t rätta på soffan innan tio och ögnar igenom livet som är. Inser att jag nog tänker ganska mkt även när jag tycker att jag inte ens tänker. Det märks.

Jag får en bok i min hand och den landar så lätt och så rätt i mitt inre.

Snurr snurr sa hon, sa jag och sen hände det. Typiskt så som det är. Sträck på dig, sa jag, men jag är ändå så himla liten. Fast hellre liten med öppna ögon än två meter med kisande.

Är det jokern som har satt spinn på karusellen? Ja det är väl kanske dags i så fall.

Försöker bena ut men varför?
Mittbena, sidbena, snedlugg, spelar det någon roll?
Böj på bena, skrek hon, och jag log inombords. Men det var då.
Nu är nu och det är det kanske bara han som både vet och känner och är i. Och jag då.
Vad blir det av det då?

Snurr. Snurr.

- Posted using BlogPress from my iPhone

tar man striden, över tiden.

ger mig själv andrum och prioriterar att sova tio timmar. sitta på golvet i tystnad och låta det sjunka in, som hennes kinder.
ät ät ät, ät mer, vill jag skrika och jag kan inte förstå.

jag spetsar öronen och trots att begränsningarna fortfarande är där hör ju hur dörrar öppnas på glänt och fastän jag inte tittar ser jag hur ljuset där inifrån är varmt och levande.
puttar till de andra dörrarna bakom mig med hälen utan att se tillbaka. låter dovt när de stängs utan saknad. kanske skulle man ha ett titthål ändå. kanske.
fast skulle det göra någon skillnad...?

vill mötas i självklarhetens rum där man vet utan förklaringar. vem du än är, det är oviktigt.

välsignad vare denna måndag.

in process.

helgen har gett mig så mycket att jag är översvämmad av intryck baserade på förjävlafina möten.
jag tycker om hösten på det sättet...när mörkret infinner sig gör också den där känslan det.

vi vandrar ömsom babblandes, ömsom tysta i mörkret bland alla ljus. känns nära och avlägset, avskärmat och intimt.

de skrivna orden blev hörbara och flöt på naturligt, utan stopp. hostan kom oväntat, men avbröt bara tillfälligt. hornhinnan noterade och betraktade. honom. lugnet.
mötte den andra världen av det bekanta i en fungerande fusion av nyfikenhet och berusning.
skiljdes från puder och glitter med det mörka ljuset på en armlängds avstånd som sedan minskade. minskade. minskade till obefintlig urskiljning där föreningen var lika ofrånkomlig och självklar som alltid. i mörkret. i natten. i känslan. ohämmat.
jag vet vad de ser. jag vet vad de tänker. men jag gör som jag gör av vad det blir och det blir som det blir och det är aldrig beständigt ändå. en dag ser jag även honom utan laddning och förundras säkert. säkert, visst blir det så. men det är inte nu, så det spelar ingen roll.
ingen som helst roll.
tassade iväg på en armlängds avstånd igen. alltid den där armen.
så när medvetandets arm sträcktes ut och väckte hjärnan till liv igen fanns ingen känsla kvar, bara rädslan. då bytte jag den mot en annan arm. en arm som hade en bilateral vän som omfamnade utan att ligga i framtida skedar. befriande befriande och inte oväntat. jag tror att jag visste det, fast man kan aldrig veta sa han och hetsade upp sig.
jag bryr mig inte.

jag lämnar de där två nu.
jag inser att det inte finns någon plats för den typen av fegeri just nu. det har spelats ut, fyllt sin funktion och på samma sätt som jag inte tänker jaga tänker jag heller inte vara den där som jag har varit för dem. för att jag kan vara någon annan för någon annan och jag hellre väljer det.
jag.jag.jag.
ego.ego.ego.

and then we go.
nya konstellationer installeras i nuet, tar form, uppstår och förändras.
anicca.