10.

9.
8.
7.
6.
5.
04.
3.
2.
1.
5.

Status: trött hals. Trötta axlar. Torr haka. Ganska lugnt men lite darrande inre lämnar ett grått Göteborg där löven precis börjat skifta i färg. Fjorton grader. Tiden är nu, alltid.


Jag tycker mycket om er.
Vi ses snart.









- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Härryda,Sverige

Jag har åkt i tio minuter men bara kommit några hundra meter.
Rutan är fuktig och mörkret överallt.

Jag såg det lilla hjärtat och slogs av saknad, eller var det hjärtat som slog eller han som slog mig?
Det känns konstigt när jag sväljer och öronen är fyllda med bomull. Är det utrymmet emellan allt som börjar breda ut sig? Mellantinget, mellanmålet, mellan jobb.

Meningen är målet, målet är öppet, målat i rött och öppet blödande som ett magsår som matas med kaffe svart likt mörkret som gömmer sig i hörnen av allt allt allt.

I morgon börjar resan mot mina djupaste hörn. Då får vi se, om jag är fylld med ljus som han säger. Kanske lurkar nåt i hörnen, där ska jag skrapa extra noga.

Jag är fan inte rädd och om jag blir det ska jag skratta faran rakt i ansiktet.



- Posted using BlogPress from my iPhone

svanhopp.

göta petter vad med grejer man har. jag vet det men jag blundar för det och prioriterar livet. ibland dyker det upp saker som får en att tvingas reda i sina ting. så en lätt rensning för inspektion efter att något har ätit på oss. skulle behöva göra samma sak på många andra områden också, men känner jag mig själv kommer det inte att bli av nu. dessutom åker jag ju snart på min inre resa.

nåja. allt har väl sin tid.

den gångna veckan känns snarare som en månad.
when life gives you lemons...
mkt tumult i mitt inre och i samhällets yttre tvingade mig själv att ge mig tid för acceptans och kontemplation.
and so I did.

så jag fann mig själv ganska ofta sittandes uppe på redberget i eftermiddagssolen med näsan begraven i orden som ska ta mig bortom orden.
det rör på sig.

oförberett förberedd och om en vecka är jag tyst. radioskuggan ska sänka sig över mig och jag ska dyka djupt in i mig själv på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare.
"vi kommer att sakna dig", säger ni, och det värmer genom alla lager. penetrerar egot men kommer åt innanför också.
jag älskar ord, men vad finns bakom dem?
bakom tankarna, intellektet, bakom allt det här.

"det låter fantastiskt sa han", och jag vet att det kommer från kärnan. från platsen där vi kan mötas.

ingenting spelar längre någon roll, samtidigt som allt gör det.

"Do you want to know my secret? I don't mind what happens."

Noterar skiftningen i färg i kronorna men känner solen fortfarande värma mina bara ben. De känns starka. Utrensningen når en ny fas och livet skiftar fokus. Battlar egot, kontemplerar, tillåter, uppmärksammad, är.

Skakar på huvudet och ler.
Tackar,
Och vet.
Nu är allt som är och det är precis som det ska.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Nuet påminner om ett varmare januari men ändå har så mycket hänt sedan dess. Att känna saknad över något som jag inte ens kände till vid den tiden. Så vardagen kantas av träning och flexibilitet, häng över mat och mängder med sms. Tankar. Känslor.

Massa massa svett. Jämnt.
Konstant awesome septemberväder, tack!

Andhämtning innan dagens timme av arbete, yeah!


- Posted using BlogPress from my iPhones

Location:Valhallagatan,Göteborg,Sverige

Revival!

Mbma, fifan vad bra.
Bergochdalbanan aka mitt lov fortsätter. Man kan fortfarande ha shorts och svettas mot en husvägg som jag visste.

Hittar min lunk.
Snart stänger jag av.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Balder all over the night.

Nu gjorde jag precis det där jag inte skulle gjort men det kanske är bra att vältra sig i skräp ibland.
Sånt som får en att känna sig så jävla liten och sårad, obetydlig, frånskild från allt det andra bra.
Så jävla liten.
Det får mig att vilja ta mitt pick och pack och gömma mig nånstans där någon till slut hittar mig. Någon som inte är du. Någon som är modig.
Samtidigt vill jag sträcka på mig och slå. Slå tillbaka på allt det där fastän jag vet bättre. Orättvisorna och rädslorna. All skit som upprepar sig. Vi är så jävla dumma.

Jag vill att det ska vara nu för jag vill stänga av världen för en stund. Passande. Snart är jag där, men tiden är så märklig och fan vad trött jag är på mycket.

Egot skriker.

Och ni andra är så fina. Jag menar det. Jag med. Hon ser.
Hur jag famlar ramlar reser,
vart?

Allt vill jag säga så att du förstår att det är okej fast det ändå inte är det. Va? Nä jag fattar inte ens själv. Själen skälver själviskt.
Wtf.

Kan man pausa?
Spola tillbaka. Ångra. Spola framåt. Nä just det, det är ju just det jag brukar tjata om. Nuet. Acceptans.

Jag ska hela mig själv. Jag ska utan tvekan gräva ned lik med de som håller min rygg men jag ska heller inte slösa min dyrbaraste i onödan, det ska också vara klart som korvspad. Och min kvot med tålamod håller på att tömmas i allt snabbare takt. Jag vet inte ens om jag vill fylla på.

Jag vill ha raka rör och modiga medmänniskor. Inte järnrör och fegisar. Gräv ned er och väx upp på nytt.

Det här är inte mitt högsta jag men det är ärligt. Jag önskar jag hade nåt att knapra på. Som smulade ned hela din säng. Inte min, din.
Och så hon och han och hon igen, fin.

Kasta inte pärlor på svin.


- Posted using BlogPress from my iPhone

...

Den här helgen har känslomässigt sugit musten ur mig.
Just nu, inga ord...

Sverige 2014.
Hm.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Söndagsbikten.

Livet tog mig till en känslomässig plats där jag kan motivera min röst och valde att lyssna på levern istället för hjärtat. Inte ur ett alkoholperspektiv om det nu är dit dina tankar rör sig. Utan levern blir hjärtat ändå smutsigt och kroppen förgiftad. Därför.



- Posted using BlogPress from my iPhone

dörren är öppen fram tills den är stängd. nu är den visst stängd.
jag lyssnade i alla fall. utöver öronen.

min cirkel, jag springer runt och gör mönster. måste titta från längre avstånd.
trött på det här.


trött på människors rädslor! på folks tillvägagångssätt och slutna ögon. trött på taktik och övertänkande. på fegisar, analyser, obalanser.

jag ska fan rösta med hjärtat.

o alla de där andra kan dra åt helvete. dags för mig att byta spår.

bevingade varelser finns under dygnets alla timmar.

Jag är som en mal om natten, sa hon, efter att jag redan hade identifierat tanken i rymden runtomkring oss innan hon uttalade den.

Luften sveper in och håller mig vakande på natten, men väcker mig till en förhoppningsfull klarblå himmel i kontrast till grannhusets gula tegel.

Inför vipassana grottar jag in mig i tystnadens mening och finner där ungefär allt. mellanstunden. mellansnacken. rymden mellan allt det andra.

"Om stillheten finns där kan den innefatta allt."
Det ger mig hopp. Ibland börjar man i andra ändan bara, så tänker jag och tänker att jag inte borde tänka så mycket, men att jag ska öva mig på det.

Jag gurglar sesamolja och tänker på frukost.
Undviker impulsen att gnugga mig i ögat på samma sätt som jag tvingade mig själv att inte lägga handen på hans mage. Ögat är lättare för där är rädslan så mkt mer direkt och enkel.
...som en mal om natten, dras mot ljuset.
Gurglar. sköljer.
tänker. inte tänker. känner. lyssnar. lyssnar.
vi ska samtala du och jag, i stillheten.

extraordinary ordinary.

Man kan ha en plan, det kan vara bra. Än bättre är att vara öppen för avstickare på vägen och i slutändan kanske planen går åt helvete ändå. Then may so be it.
Jag läser Tolle, äntligen. Bra Maria.

Så blev den här dagen baserad på känsla och formad av slumpmässiga(?) tillfälligheter, eller av attraktionslagen kanske. Hur som helst sa kroppen ja till vila och nej till bikram i morse. Och resten av jaget lyssnade och rättade sig efter kroppen. Kanske det var intuitionen också.
In i salen för att pusta speglar tills svetten ändå lackade och vidare på skor, slitna och oklackade.
sneakers.
ärenden, ärenden. byter byxa mot byxa och bok mot bok. skrivna ord i luften möts i en fusion som blir verkliga ord som uttalas, som aldrig vill ta slut, som blandas med koffein och protein när omvärlden krymper och kvittar. Vi kvittrar. En kiwi och en albatross.

en enhörning. opiumhandlare. sten. magma. koncentrerad sol. urban buddah. liten låda av mörker. tesked. myra. yoda. kärleksmums. indian. pocahontas. minilejon. kiwi. snöre. stycke.


mycket. så mycket. slits mellan this and that.
känner kreativitetens ådra peta mig på skuldran när luften sveper in. ser hur dagarna försvinner och hur jag romantiserar nätterna och skimret de medför. är det mitt förhållningssätt för att gå in i hösten?

jag vill skriva avtal och äga dig om natten, tala tyst till ditt undermedvetna tills din andning lättar och du kan kisa utan dis. jag vill tvinga dig till medvetenhet och göra detsamma med resten av världen, men jag vet att man aldrig kan tvinga.
men man kan pocka. man kan vara och det ska jag.
ser redan hur den stora fågeln har ändrat sitt sätt att föra sig, vingspannet spelar ingen roll.
det spelar ingen roll.

färden.

på färden som tog mig tillbaka nordväst vaknade någon slags ilska inom mig, konstigt nog.
eller kanske inte konstigt.
när landskapet bredde ut sig utanför rutan och susade förbi återkom återigen den där längtan. bort. att lämna allt en liten stund, allt det bekanta. det är en tudelning mellan livet jag trivs i och staden jag älskar, människorna som värmer mitt hjärta och det där andra. det som är lite större, det som ger perspektiv. liten på jorden...
det som den här gången inte kändes som flykt, snarare perspektiv.
valår. (nittioåtta jag röstar från soffan. med mittenfingretiluften)
tillbaka i staden på promenaden hem möts jag av fredriks smilande, tomma löften och det där om att stoppa det organiserade tiggeriet som upprör mig fast jag inte borde tillåta mig det.
och jag känner mig trött. fast det är en sommarkväll i september och benen känns som om de skulle kunna springa tusen mil känner jag mig trött.
ska man verkligen ens behöva kämpa för ett rättvist samhälle? det är löjligt ju. jag har svårt att förstå att det FINNS. rasism. homofobi. kvinnoförtryck. allt det där.
är vi så små människor?
tydligen.
det är fan sorgligt.
kämpa för vaddå? jag tycker fan inte att livet ska vara en kamp. det känns som om vi sitter och vänder mynt i joakims pengabinge när bina försvinner utanför.
det är då jag får lust att resa långt långt bort, till en annan värld, även om det är samma.
skulle det vara en flykt ändå? kanske. att slippa se skiten, att välja en annan slags kärlek är ändå att välja kärlek.
det är det enda vi borde välja.
det är det enda alla egentligen någonsin vill ha.

vakna, sverige.

Eftermiddagssolen är min favorit. När den träffar och värmer huden blir jag lika varm inifrån. Når havsbrisen fläktar och molnen knappt kan skönjas är jag hemma. Tack för alla dessa ögonblick.
Krämar ur det sista ur sommaren 2014 tillsammans med en longlost fyrbent tuss som svalkar sig under molnet på min vad.
Vad?

Kan ändå inte låta bli att tänka på hur mkt jag Kommer att sakna just den här känslan. Barfotakänslan.







- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Fädriften,Falsterbo,Sverige

September Visar sig från sin bästa tiden och folk går omkring och svettas i dunjackor.
Jag njuter av min nykomna flexibilitet på väg hem från ett av mina nattliga extraknäck. Rider en av stans alla vagnar genom en solig älskvärd stad med hela dagen framför mig. Kroppen ömmar från gårdagens last av fysisk aktivitet och öronen är fulla med waywaybackmusik som matchar mig just nu.

Jag minns januari som kanske var lite som september Kommer att bli. Hur jag parerar alla träningstimmar med en hel massa sömn. Det har redan börjat. Har sovit timmar på dagen både i söndags och igår och nu tio timmar i sträck.

Återhämtning.

Aah.

Och i morgon vid den här tiden är jag tillbaka i Skanör. Gör mig onödigt sentimental sedan förra besöket som växer ju mer distans jag får till det.

All kärlek, det finns så mycket.




- Posted using BlogPress from my iPhone