Varje sommar har en saga.

Lämnade det där småduggiga gråa och har i år ett helt annat perspektiv, en annan saga. Den här penetrerar fler lager. Må hända färre solkyssta kvällar men värmen strömmar på konstant.

Dröjde lite efter, bara något steg, för att fånga upp den där förundran över hur allt föll på plats just precis såhär.

Och helgen...en fristad, möten och så mycket kärlek. Djupgående men aldrig övergående, eller...sådana löften kan aldrig ges. Allt man kan lova är att göra sitt bästa och det vet jag att de gör. Minns tysta stormar och hur de övervann dem.
Följer nya förebilder som efterlämnar mer. Statuerade exempel då genom att dra och nu genom att leva. Häxdoktor och livsnjutare med smak lammkött men inte spädgris, jo jag kan väl knappast invända.

150815. Det var en sjuhelvetes dag att minnas.

Äntligen en förlåtande ljummen vind som lyfter minnen från förra sommaren och alla dess miljoner sådana här kvällar när jag ville sparka av mig skorna på väg hem.

En dag när duntäckets skydd inte känns lockande trots stirrigheten bakom skärmskadade pupiller. Armen i vinkel utan tequila, belastar och bönar om vila. Kör genom mörkret och värmen ska bestå, friden kommer när jag känner ditt hjärta slå. Nära nära så nära får ingen gå. Det var då.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hold the vision, trust the process

Mitt i allt ger vi oss själva lite space och livet kavlar ut sig framför våra nysnörade fötter och nysnön förflyttar sig ett steg längre bort. Bortanför horisonten breder en annan framtid ut sig, biter av ett hörn och det smakar gott.
Undrar hur stort det är.
Fastnar i känslan och är nära igen, efter några diken. Att släppa iväg ens för en stund, det känns. Tanken på att lämna, känns. Men på något sätt, ändå, så det måste fortskrida.
Omslingrade, insnörade för evigt sammankopplade. Praise.


- Posted using BlogPress from my iPhone