pepparkakor.

har huset för mig själv för en stund. ska meditera snart, ska bara skriva lite först. ska bara, ska bara...
man behöver komma hit och känna på atmosfären, vara här, för att förstå vad vi gör här hela dagarna. att tiden faktiskt finns på samma sätt som den aldrig riktigt finns.
Någon sa att tiden går väldigt fort här, men jag håller inte med. Det förvånar mig mest att den ens existerar, och att allting löper parallellt och fortsätter rulla på i resten av världen, hemma i göteborg. Jag har ändrat tidsinställningen på datorn nu faktiskt, innan har den stått på svensk tid, gjorde det hela förra vistelsen. Tyckte det var lite mysigt, att veta vad klockan var hos er utan att behöva tänka. Man tänker ju så mycket ändå.... men nu var det dags. Anamma nuet. här.
Vi har en nyuppsatt gungställning i trädgården, men här finns inga barn. Två personer kan hänga där o dingla, eller köra lite fly high-yoga.
Poolen är lång och går att simma bra i. fram o tillbaka, fram o tillbaka. det är havsvatten i den. skönt.
Det börjar bli dags att sammanfatta det gångna året, men här och nu börjar det bli dags att släppa ned scobys i sött te och påbörja en kombuchasats och sen sätta sig till rätta på en kudde och blunda innan myggen börjar bli sugna.
jag får skriva fler ord en annan gång.
so long!

mot en tropisk jul.

inser att det är svårt att hålla kontakt med alla, trots alla olika medier som finns numera. så skriver lite här. telefonen är död. sladden måste vara i en speciellt vinkel med lagom tryck för att ladda och nu har den dött helt, osäkert om den ens vill ladda igen. datorn funkar dock.

sitter hemma på sängen, huset som vi nu bor i är tomt utöver mig. familjen inklusive hundarna är på promenad. axel är på yoga. det börjar skymma och blåsa, åskar. regnsäsong på bali. poncho och paraply är lika nödvändigt som bikini och flippisar. jag dricker vatten med kol och moringa i färgen är grönsvart. toppar det med ett äpple. liniment kyler nacken. jag är inte mitt bästa jag idag. det började med att axel fick feber i början av veckan och var hemma. huvudvärk och feber. jag blev lite snuvig, sen hostig sen blev axel frisk och jag än mer vissen. allmän sjukdomskänsla, orkeslös och hela högersidan känns överkörd. hostan borta. tog sovmorgon från yoga men fick upp och iväg sen då hela huset skulle sprayas (insekter) och sen skulle vi åka till immigration office för att ta kort och fingeravtryck för våra visum. detta har blivit uppskjutet ett tag nu pga trasigt fordon. nu blev det av. att åka bil här är inget för den som lätt blir åksjuk. små vägar och mycket trafik, start och stopp start och stopp. när vi väl kom fram visade det sig vara problem med data. systemet så det var inte mycket att göra annat än att åka hem igen. så där var den dagen. jaja..

vi har flyttat in hos min kompis. hennes föräldrar bor här och har låtit bygga hus här. det är rätt stort och fint. madren har redan åkt till australien för julfirande och padren gör detsamma nästa vecka, därför kan vi bo här ett tag. vi kommer alltså vara här med de tre hundarna, den tjocka katten på övervåningen och min kompis. här finns väl egentligen det mesta man behöver. gott om utrymme, gräsmatta, mangoträd, saltvattenspool, omniblender, skärm och tv-soffor, torkugnar, kran med drickbart vatten, etc etc etc. jämfört med förra vistelsen på bali, när vi bodde vägg i vägg med yogastudion bor vi långt borta nu. fast att cykla till 7.15-klassen tar kanske 15 minuter eller så. det är ok, speciellt när det är relativt svalt fortfarande. som det verkar blir vi kvar inom dessa väggar till mitten av februari. kom och hälsa på!

Ligger på golvet med en foamroll som huvudkudde, nöjd över att den fick följa med till Bali den här gången. Har däckat min följeslagare med behandling.
Lagom öm kropp efter gårdagens body pump och morgonens fantastiska yoga.
Det är den nionde december men jag måste tänka efter en stund innan jag vet det.  Jag vet det egtrsom det var hennes födelsedag igår, min frus. Hon borde varit här då men vi tar det sen Kajsa.
Dagarna går och är nu all in i Bali mode. Det lite mer varierande vädret känns uppfriskande och påminner lite mer om Sverige.
Vi har köpt cyklar och flyttat in i en villa men ska snart byta till en ännu större. Vi får hyra in oss i min kompis hus, hennes päron har låtit bygga det och bor där men ska vara borta ett tag. Stor tomt, saltvattenspool, tre hundar, drömkök etc. Mohaha.
Nu har vi en musunge som husdjur, han anlände igår, räddad från ett värre öde. Frank heter han.
Internetsitiationen i det här hemmet är ansträngd så en del ligger på paus för att förhoppningsvis snart återupptas men det är lite skönt på vissa sätt också.
Random inlägg med lite uppdatering mest. För att jag inte kunnat höra av mig lika mkt som innan.
Vi mår bra!:)

where my soul can begin to sing.

tillbaka. så självklart och ändå så skumt.
jetlag och stela muskler har hindrat mig från att njuta fullt ut, men nu börjar känslan infinna sig. nu när jag gått upp för morgonyogan 7:15 och druckit en iskaffe och inte längre har ont i huvudet.
den hårda sängen och den alltför höga kudden. myggfritt (!!) rum och mkt nära till favorithaket, lite längre till yogan men ändå väldigt överkomligt. tror jag ska inviga poolen alldeles strax.
huden börjar hitta sin elasticitet bakom alla sverigeflagor och snart ska den få en djupare ton också.
sinnen som legat i dvala börjar vakna och känns igen och ur den aspekten känns det som
a t t  k o m m a  h e m .
för att det ska kännas hundraprocent behöver han anlända. drygt två dagar till av de totalt nio långa. snart snart snart.
då ska jag le med min lever och mitt hjärta!

Avsked.

Skum känsla. Svårt att greppa. Har precis dragit täcket om mig inför sista natten i Göteborg på...en tid. Den nya gröna resväskan är fylld till hälften men fortfarande öppen och det finns lite smått som ska få plats men inte kan packas ned ännu.
Har sagt adjö till de flesta. Kramar på bussarn och hållplatser mestadels. Vissa som går bestämt utan att se sig om och andra som vinkar glatt tills vi försvinner ur varandras synfält.
Tre månader i Sverige blev fem. Dröjsmålet höll på att förtära mig ett tag men allt inom sin tid.
Kylan känns uppfriskande men säkert eftersom jag vet vad som snart väntar.
Bali.
En en gång för mig främmande plats som jag nu kan se och känna. Som existerar samtidigt och där personer jag känner befinner sig. Där broar byggts på starka grunder.
Fem månader. Tillräckligt lång tid för att hinna komma in i lunken, vardagen och alltet. Att hinna skapa och återuppta relationer. Många fina möten och matstunder. Många många bovetepannkakor!

Så jävla tacksam ändå. Det kommer över mig nu. På ett sätt älskar jag den här platsen men den förgör mig om jag stannar för länge, så känns det i alla fall.
Sista kramen sista mötet sista klassen sista gången. För nu.

Hon kommer in med blommor när vi håller på att plocka ihop vikterna efter sista pumpen. Tackar av mig med tulpaner i november. Säger att de ser fram emot att ha mig tillbaka. Sen. Att det löser sig. Att vi håller kontakten.

Hon kommer på min klass och ger mig en inslagen present, en bok med handskrivna ord och inklistrade bilder på mig och många fina som betyder mycket för mig. Vi har setts mer den här gången men på nåt sätt är vi alltid nära även i det avlägsna. Hon är en stjärna.

Hon ger mig en hoppkram, hon är min fru och på resan tar jag med hennes fd kollega medan hon tar hand om sin läkande man. To be. Hon är varm.

Han kommer förbi och vi har knappt setts på tusen år och när vi har det har det varit flyktigt. Inte nu. Han är lugnare nu än sist och visar bilder på henne. Det gör mig glad. Jag vill att det ska vara hans tur lite nu.

Tänker på de andra, på hon Som skriver. Hon som hade det svåraste farvälet men som också kommer stå mig nästan lika nära fast jag är på andra sidan jorden. Tack vare orden. Henne är jag stolt över. Ingen har tagit sig genom större träskmarker, tätare skogar och ödsligare fält än vad hon har i år. I alla fall ingen som jag känner till.

De envisa fina med den morrande lilla korven.

Alla.

Sista natten med honom på nio dagar och klockan ringer tidigt. Han är inte här än men han är bäst.

Alla e så himla fina.

Snart ska jag hälsa på en annan drös som står mig nära, kanske måste pulsa genom snö för att komma fram. Ska se om väskan står pall för det.



-Onthego.

space

raggsockor i skorna och vita landskap. trodde inte att den bilden av sverige skulle hinna dyka upp innan jag begav mig, men nu är den här.
försöker greppa att jag snart inte behöver huttra mer, att jag kommer beklaga mig över värmen och tänka på er här hemma. ni som plötsligt finns långt borta igen, men ändå väldigt tillgängliga inom mig.

nomad. du är nomad nu, sa han på promenaden. home is where the heart is.
det fulla vindförrådet en påminnelse av vem jag brukade vara.

dags att slå upp den nya fint färgade resväskan och börja fylla den. kanske blir den inte ens full? jag har inte blivit full på länge. är det det nya?

den sista veckan i sverige ska jag njuta av att sova myggfritt och att kunna träffa mina vänner lite när som. sen.........

bali.
snart.

menlösheten.

om en månad. tillbaka där borta. bali.
känns främmande och nära på samma gång, som ett parallellt universum.
löven skiftar här och jag kan åka buss flera timmar om dagen. lyssna på P3 soul och må lite lätt illa av allt färdande. är det ens ett ord?

det smyger sig på, allt det där. mörkret. köplusten. tristessen. kylan. planerandet.
det här eviga planerandet skapar lätt ångest, samhället börjar driva mig till vansinne.
hur ska man kunna leva i nuet när nuet knappt existerar för någon här? när allt vi jagar är det som ska bli. kolla tidtabeller, boka klasser, boka bord, bestämma träff, veckohandla, boka biljett...!!!
vad gör man på söndag om tre veckor, om sju?
inte fan vet jag för då är jag long gone, tack o bock.

sitter här och försöker styra upp, planera. får sms om sjukdom och avbokningar, vikariat och menskoppar. fällar in i nåt ingenting där tiden bara går och plötsligt hinner det bli mörkt innan jag tar mitt första andetag av frisk luft. ändå tycker jag att jag måste skynda mig. är det redan dags att gå?

världen utanför, som ett skämt. vi har tappat kontakten med oss själva och alla andra. vi lever i en tid när folk klär ut sig till clowner o skrämmer främlingar, där det är frekventa skottlossningar och två andra pajaser tävlar om posten som USAs president. vi är så självständiga att vi är tomma på insidan. vi lever ut bakom skärmar och dämpar känslorna med gift.

jag får lust att krypa långt in under täcket o stanna där tills flyget lyfter.
att åka bort löser inte alls problem, men jag nöjer mig med det så länge.

kusligt och husligt.

tillåter mig att bli uppslukad av en serie igen. 

s t r a n g e r t h i n g s

för övrigt, höst. oktober kliver in i sin granna skrud och plötsligt kan jag ligga på trätrall i eftermiddagssolen och läsa utan att behöva gå hemifrån.

jag lånar bil som bor i garage och det blåser upp gamla minnen från kornbodsgatan.

huslikheten rockar loss när det finns tid och utrymme och ett utrustat kök.

mitt i natten (typ) kokar jag kikärtor och rödbetor som ska bli rödbetshummus, och packar kålen tätt i min första burk av syrad vitkål. förhoppningsvis.

han gjorde musli (granola) igår kväll och jag överväger att ta en skål med lite havregurt nu eftersom jag ändå verkar ha vänt på måltiderna så att middagen mest liknar frukost. ja det ska jag nog.

frästa egenplockade kantareller finns i en stor burk i kylen, liksom blåbär.

plockade lite oktobersmultron från trädgården tidigare, äpplen finns på andra sidan.

kombuchan står och fermenteras och förökar sig och slånbären som jag plockade på senoren ska agera smaksättare.

groddarna är på G, de på mungbönor är snart slut, men nya på G med belugalinser och gröna linser. finns även chokladmintraw-bollar i kylen.

ja, ni hör ju.

här kan man ju snart öppna veganfik.

vem hade trott detta?

sannerligen inte jag som tioåring.

men. livet är fullt av överraskningar.

hisingen.

skiftar återigen platsen jag kallar hem. flyttar ut på en ö. istället för en hamster delas nu boytan med en katt och två fåglar.
den lilla dunsen i sängen när någon som bara väger några kilon hoppar upp...den är fin.
smidigaste flytten någonsin, eftersom mestadels av grejerna fortfarande är i tryggt förvar i ett annat förråd. friheten i att inte ha så mkt med sig.

flytet på resan hem. känslan efter en välbesökt yogaklass. mörkret som kvällen bjuder på så att jag inte ser vart bussen har stannat, om det är dags att kliva av. den äldre mannen som stannar upp i dörren och tittar mot mig, väntar in. såg min förvirring och erbjöd vänlighet och några ord.
lätta steg hem.
mjuk säng, mjuk katt, mjuk belysning.

Platser.

Ena dagen vaknar upp med ett stort fält av färger och dagg utanför dörren och traskar runt med min nästan trebenta hund utan koppel, andra dagen spårvagn genom en tidig morgon för att drilla en fullsatt sal genom bröst och höftöppnare och åka hem med ro i själen och observerande ögon.
Kommer på mig själv med att gilla kontrasterna. Vetskapen om att jag kan njuta av platserna likvärdigt men på helt olika sätt. Och att det finns ytterligare oaser som jag håller nära hjärtat.
Att jag nog lyckades öppna mitt egna hjärta lite under den gångna timmen, och tacksamheten det framkallar.
Att jag borde börja fler morgnar såhär.
Gör mer av sånt som gör dig tacksam, fridfull, lugn.

Yoga. Mat. Umgänge. Natur. Inspiration. Vila. Musik kontra tystnad. Det är vad som väcker mitt innersta maskineri.
Måste säga att jag jobbar rätt bra på min skit. Och bättre ska det bli.

Du då?

-Onthego.

Ingenting är som det var.

Skalar av det där extra som jag behövt lägga på över sommaren för att överleva. Återupptäcker det som legat under men inte haft utrymme att sippra fram, och i det finns mycket bra.
Pratar och pratar men blir inte trött i halsen, sammanlänkas.
Ser en konkret mållinje, har passerat krönet på uppförsbacken, och än värmer solen i det planerande jämlika landet. Ibland. Det får man vara nöjd med.

Pop.



-Onthego.

utrymme.

efter att knappt ha haft tid att andas under den här sommaren öppnas allt nu upp och då har jag bara mig själv som sällskap. ironin men också meningen med det.

att slungas tillbaka t sverige o vardagen här och medan villkoren ändras börjar man fasas in i det. den första fasan och känslan mattas ut och man börjar anpassa sig, för man kan det här livet också. det här lunken. det som kallas liv av många.

så jag anpassar mig.

jag planerar så som man ska och måste. tänker att jo men det går väl bra. de måste ju ha nåt att förhålla sig till. jag går med på det. jag går med på saker. och andra saker hamnar i skymundan, det egentligt viktiga blir allt mer avlägset.

lätt att falla tillbaka.

som en jävla knarkare.

reaktionen och att inte agera utifrån den.

möter den halvvägs.

typ.

anmält mig till vipassana igen. sen tvivlat på om jag ska göra det nu. om jag ska avsätta tid nu när jag tagit på mig klasser. då måste man ju fixa vick och man sviker deltagarna lite. så känns det. som att man blir en krånglare.

som att jag borde passa på o tjäna ihop så många små slantar jag kan medan jag är här, bita ihop lite.

det var ju planen.

men planen var också att jag skulle sitta på ett plan tillbaka till den andra verkligheten nästa helg.

biljetten finns kvar men jag har fixat åtaganden här nu.

får lust att ångra mig.

jag är hungrig och irriterad och inte i den bästa tiden att fatta beslut.

läste nåt om nån planet. inte fatta stora beslut under en månads tid. men det har inte börjat än.

känner en stark längtan igen. den som finns där hela tiden men som jag lagt locket på lite nu. för att det har varit ända sättet. nu sipprar det fram.

det finns nåt annat också. det gamla sättet att lägga locket på. det skulle också fungera. men det vore inte bra. skulle ge upphov till annat. inte önskvärt.

så jag skärmar av mig.

låser dörren.

sätter på fläkten.

ugnen.

vill göra upp en flyktplan, även om det är en kort sådan.

får se vad jag förmår och inte.

det blir nog nåt mellanting.

rensa.

plötsligt är lägenheten tömd på folk och alla de där jobbveckorna där jag knappt kunnat andas är till ända. det är bara jag och Lucy hemma. Lucy är hushållets hamster.
huden håller på att läka ihop, det svidande spruckna är borta men det kliar fortfarande. stresspåslag.
så för att ta mig in i nästa era av allt som egentligen existerar samtidigt tänker jag använda det här utrymmet för att rensa ut saker som finns i mitt system, framför allt i mitt huvud, som jag stör mig på.

överdrivet bekräftelsebehov, speciellt uttryckt på sociala medier.
sociala medier. älskar och hatar. är lika beroende som de flesta men känner en längtan bort från det.
oförmågan att umgås utan mobiler. oförmågan att kunna fokusera på en sak. att äta middag över ett samtal istället för över skärmbelysning.
skärmar och hur dum i huvudet man känner sig efter att ha suttit framför en en hel dag.
systemet som vi är inlåsta i efter egen vilja.
sjukvården. hur man kämpar för att hjälpa och göra alla till lags utan några medel. hur vi får sämre betalt än lagerarbetare utan utbildning. hur vi ska lösa alla problem och förstå allt och alla. hur vi ska bli utskällda och behandlade för att folk inte kan se längre än sin egen nästipp.
egoism. oförmåga att se helhet och utanför sig själv.
när folk gör undantag för sig själva.
jag, jag, jag.
att alltid vara så himla förstående när ingen annan förstår ett skit.
makt.
pengar.
makt och pengar.
de som sitter på makten.
folks uttryck för rättighet att äta kött. sen när äger man en annan varelses liv?
när man tror att man är ett team men den andra är en solist i smyg.
smulor o hår som fastnar under fötterna.
hetsen till fylla.
olika villkor.
all skit som kvinnor måste gå igenom men inte män. för att det inte alls är jämnställt på långa vägar.
att allt ska planeras så in i helvete. hela tiden. typiskt tröttsamt svenskt. oförmåga att vara i nuet.
starka lampor överallt.
folk som röker. eller när folk röker snarare kanske.
alltså sammanfattat, som alltid.
rädslor.

måste ha luft nu, måste ha space, måste andas. annars blir man bitter.
så många gånger de senaste månaderna har man velat ge folk en käftsmäll för att de ska vakna upp ur sina komaliknande tillstånd. velat fly undan mängden.

räddningen, ljusglimtarna ligger också i utbytet. tacksamheten man får tillbaka, oavsett på vilket sätt.
värmen, närheten, känslan.
frekvenserna.
när jag faller in i en offerroll men kan zooma ut och hitta den andra versionen, den jag vill vara.
vetandes att jag kan mer än så.
att jag inte är beroende av någon eller något för att klara mig.
allt stöd som finns och där även tack vare de kommunikationsmedel vi har-även om de behöver strypas.

anyway. nu ska jag hitta tillbaka till det andra och ge det utrymme igen. det som inte är menat att följa med på den resan nu kommer att falla undan. det blir som det blir och som det är menat.
nu ska jag fortsätta rensa på andra sätt.

Lätt huvudvärk o spända muskler i försök att utföra sitt jobb med bakbundna händer.
Tacksam över att detta är näst sista veckan, men till o med det känns lite för länge. Trots. Att. Den. Så. Kallade. Sommaren. Har flugit förbi och suddat ut en del av det där vi uppnådde långt borta på en fridfull plats.

Hur många ska köras i botten innan systemet kraschar?


-Onthego.

Två år sen sist, i ett helt annat sinneslag, en annan del av livet. Varmt omtumlande stökigt. Nu med helt annan blick, invirad i ull och galon funderandes på om vantar kanske ändå hade varit en bra ide.
Way out west.
En festival för hippa stockholmare som inte pallar med riktig festival, enligt vissa.
Well haters gonna hate.
Tydligen är jag den nya hipstern, vi läste det minsann! Man har matlåda i glas, äter veganskt och gör kombucha. Typ så. Gärna för mig i så fall. Om medvetenhet blir trendigt är det ett positivt skifte enligt min mening.
Nu ska jag värma upp mej på vagnen och sen mysa i faktumtältet i några timmar.


-Onthego.

Längesen.

Det var ett tag sedan. Det är energimässigt. Märktes tydligt idag, en av de alla nästan likadana arbetsdagarna där jag stirrar på en skärm och gör mitt bästa med skrala medel. Nödlösningar varje dag. Egoism, missnöje men också tacksamhet. Vi griper efter halmstrån hos ett folk som begär och begär, som aldrig stannar upp för att se utanför sin egen sfär.
Det är sjukt tärande att jobba i ett system som har hållit på att falla samman länge nu.
Idag nån slags edge när eftermiddagsstirrigheten slog in.
Jag som mellanhand får ta en hel drös med...ja finförpackad skit kan man väl säga. Tack och bock men ska det vara så är det inget jobb jag känner att jag kan eller vill göra.
Tre veckor till.
Lite? Mycket?
I relation till vad?

Hade god lust att be någon annan ta min yogaklass men visste väl någonstans att det skulle göra mig väl. Det blev tydligt vad jag ville förmedla.
Chilla.
Slow the fuck down.
Andas.
På djupet. På riktigt. Länge.

Kändes grundat och genuint, inifrån. Bra feedback. Bra känsla.

Jag vill leva ett liv i en vardag där jag inte behöver tråna efter helgen och ha lätt ångest på söndag kväll. Där är jag inte i nuet tyvärr så tack o lov att det är fredag i morgon. Må vädergudarna vara med oss och samtalen skrala när jag ramlar in på jobbet i morgon bitti.

Tack på förhand.


-Onthego.

Perspektiv.

Det är väl därför jag är här nu, för att få perspektiv. Stäng in mig i en bur, släpp ut mig framför allmän beskådan på kvällarna och ge mej lite rast på helgerna och se vad det gör.

Utvärderas i slutet av augusti men kan känna effekten redan nu. Och behovet. Av allt annat och framför allt friheten.


-Onthego.

rävsaxen.

tillbaka med ett behov att boa in mig. det är väl något slags försvar, eller sätt att palla med tanken på allt det där. eller det här. fylla nåt slags hål med fina bra saker fast det egentligen är motsatsen till hur det var från början. för en månad sen. nyss hemkommen med en plan.
en månad senare, helt jävla clueless.
alternativen, vilka är dem och finns det ens något bra.
jag vet, som jag alltid brukar säga finns det en anledning till allt. det kommer att leda till något. det är inte så kul att vara ovetandes mitt uppe i det bara. men det visste man ju också.
jag sitter i en rävsax mellan två saker som betyder mycket för mig.
ska man lotta? kompromissa? vara till lags? gå sin egen väg? fly?

alltså jag vet inte, men jag noterar mitt agerande, att det blir allt lättare att falla in i det gamla. för att man kan det. för att klara av. för att döva. det vore ett steg tillbaka och jag vet att det förmodligen kommer leda till något som visar sig fysiskt också.

känns i halsen.
ambivalent.

Vätö.

Plötsligt befinner jag mig på landet igen, i en av två stugor igen men en i en annan del av landet. Tyngden på täcket har ersatts av en liknande men av annan art och håller mig sällskap. Struntar i gardinen och skriver i skenet av ett levande ljus. Mjuka lakan.
Sommarhimmel och granar utanför. Tystnad. Luft. Prana.
Huden mjuk av finsk vedbastu och honung.
Lämnade det regniga och krångliga och minnen av ditt o datt, föraningar om annat. Naturen kallade och livet lade fram en resväg. Jag kan stanna här nu.
När sov jag ensam sist?
Minns inte.

Känns som att man med ens kastades in i nuet och resten av världen är som i en annan dimension. Avlägset.
Det känns befriande.


-Onthego.

Location:Långängsvägen,Norrtälje,Sverige

Överallt kaos.
Vart kan man dra och andas.
Knappt tre veckor och känner mig kvävd från alla håll.


-Onthego.

Bland flagor och flaggspel.

Ena stunden är man i tropikerna och har myggmassakrar innan läggdags, sen står man framför en skärm i 8h varje dag och undrar vad man håller på med och nu...i en stuga på landet nånstans på västkusten utan rinnande vatten i regnigt lagom småkallt midsommarväder med utedass runt knuten och blockljusens fladder i det annars mörka rummet.
Kontraster.
Från shady shacks gröna smoothies till slabbig falafel och hemmagjord kombucha.
Dygnsrytmen är tillbakaskjuten men likadan, innehållet olika och skallen snurrig. Kroppen börjar kanske vänja sig, jag vet inte vad den tycker men jag kan ana.

Någonstans inuti växer ett motvilligt motstånd. Det får vara så.


-Onthego.

Location:Hjalmars väg,Uddevalla,Sverige

?!

Andra dagen på jobbet framför datorn och i system som inte fungerar. Redan trött på att bortförklara hur allt inte fungerar och känns som ögonen snart ramlar ut av allt skärmstirrande.

Hur gör folk detta? jämt!

Ett steg framåt och ett steg bakåt.

Nu är jag där. Eller här.
I en ny säng som jag kallar min. Tillbaka i staden med lagom dos av söndagsnegativitet eftersom jag faktiskt ska till jobbet i morgon. Till jobbet.
Det klingar inte bra i mina trubbiga öron.
Känner hur motståndet väller upp och går ömsom in i det. Man får.
Tillåter mig. Ska peppa i morgon bitti men just nu gräver jag ned mig. Upp väller den sidan som sällan tar plats.
Den ser det ruggiga gråa utanför fönstret och känner de kalla vindarna som för länge sedan har passerat stadiet då det anses som svalkande.

Vaffan gör jag här?
Vad hände med paradiset?

Vill bort.
Från det här. Det mesta.
Jag kan ta med er, de flesta vill ändå komma och hälsa på.

Det positiva är den klarhet det ger.
Förhoppningsvis överdriver jag också.
Men med tanke på det skiftade perspektivet, kanske inte.
Vardagen, så som de ser och lever den, är inget jag någonsin strävar efter att falla in i. Det är väl det som skiljer oss åt. Fastän vi alla är samma. Lika. Ett.


-Onthego.

som natt och dag.

allt är bekant här. man kan den här världen. på något sätt är det tryggt, förstås. vi pratar samma språk. ...men sen samtidigt förstår vi inte alls varandra.
orden kanske landar, men orden har sin begränsning.
känner mig virrig. glömmer uppenbara saker.

folk frågar oss hur vi fick dagarna att gå på bali.
"vad gjorde ni hela dagarna egentligen?"
vi levde.
vi var.
där.
i nuet.
som fanns då.

och jag saknar det redan. fast jag inte ens har börjat jobba än.
allt blir som det ska av en anledning och jag är glad att jag fick den här extra veckan att andas innan jag behöver infinna mig i blåkläder och serva de sjuka. så i slutändan kan jag tacka min iPhones felvisning.

tack.

En sommarnattsdröm.

Så står man plötsligt vid en annan station och väntar på spårvagnen i en ljus sommarkväll. Hur gick det till?
Vad hände med allt det andra?
Upplever att allt går lite för fort här, vill inte riktigt fasas in i det men gör heller inte någon direkt motstånd.
Tar del av alla de draman som utspelar sig i den här verkligheten och spelar kula med de som upplever den.
Kan lunken men känner mig som en smygig Alien, en som en gång var som de andra men konstant tar steg åt ett annat håll, med kliv som blir längre.



-Onthego.

Bangkok

Vaknar som på beställning efter första natten i den här staden. Ljuset sipprar in och jag har inte ställt klockan, tänker att den säkert är mycket. Upptäcker att den är 06:18 och eftersom Thailand är en timme efter är det precis samma tid som jag brukar gå upp för att hinna tassa över till morgonyogan.
Mönster.
Kan inte somna om. Klarvaken. Berättar om drömmen med fula gubbar som snidar i trä.
Acn är kall tycker till o med jag men vi har en filt i täcket. Den blåser på mig här på åttonde våningen. För en gång skull har vi utsikt så att man ser mer än in i en husvägg. Det här är mitt vanliga hotell o bangkok, mitt i smeten. Korridoren här utanför ser rätt sjaskig ut med röd heltäckningsmatta och skabbiga dörrar men innanför har de börjat renovera. Det ser nästan skandinaviskt ut. Borta är det mörka och heltäckningsmattan. Tack för det. Jag ska göra lite yoga här på golvet. Saknade det som fan igår, kroppen kändes stel på en gång.
Vi vaknade med fysiska symtom bara av att mentalt veta att vi skulle åka iväg. På planet började jag nysa och så har det fortsatt. Storstad. Samma sak hände när vi åkte till KL.
Bangkok i kontrast till Canggu. Stor kontrast. Tittar på folket här som hamstrar i bur. I ett större perspektiv...så sjukt. Uppskattar det som finns i C ännu mer. Utan Fashion, utan smink, utan all yta och stora stora byggnader med belysning som gör ont i ögonen och är fyllda med folk. Folk som försöker ser it som små dockor, som sminkar över sina blemmor med ännu mer gift och äter det i en annan form. Absurt.
Vi säger att vi har saknar thaimaten och det stämmer men vi har också fått ett annat perspektiv. Och blivit bortskämda med den medvetenhet som faktiskt präglar canggu och Bali. Vad fanns det som var veganskt i den stora food Courten igår? Ankorna hängde på rad i montrarna, sockret och mjölet flödade. Och allt det där andra som man inte ens ser eller känner till.

Vi blir täppta. Vi får utslag. Finnar.
Octavio sa att storstäder inte har samma prana. Nu kan jag känna det.
Sverige, ge mig frisk luft!
Istället för att yoga gick vi till Mr feet innan stängning och blev knådad till inre skrik i en timme. Jösses. Blev täppt och manglad men något vaknade till liv oxå. Ett annat tillvägagångssätt för liknande känsla. Ryggen är öm.

Rummet är tätt, går inte ens att släppa in mygg och det är skönt men det kliar på andra sätt nu.
Får fixa prana på annat sätt.
Och andas lite med munnen.



-Onthego.

Uppe i det blå.

Hur det känns som en evighet sedan vi bokade bilen som tog oss från ubud till canggu där vi var fast beslutna att skaffa en villa o laga egen mat men inte kom längre än till receptionen på putu homestay innan vi tog en månad där. Och en till. Och en till. Bodde cm från det andra hemmet och den bästa yogastudion. Klockan 7:30 varje morgon satt jag där, uppflugen med sittbensknölarna på ett bolster på deras ruffiga mattor med utsikt över risfältet medan dagen började gry, och andades. In och ut. Åtta-fyra-åtta-fyra. Kalabati. Ekadasi. Allt möjligt. Hur månadskortet lades på is för att ge plats för en Teacher training. Resan, rollerna, lärdomarna, ödmjukheten. Allt. Energin första dagen kontra den sista.
Havet. Från stillheten på öarna till vågorna och strömmarna som tog över mig, tröttade ut mig, bar mig, och var nära att kasta mig mot klipporna. Kraften i det som finns. Är.
Att de andra faktiskt var här. Då, för länge sen. Flera stycken! Konstigt.
Avlägsna avsked i en vinterstad som har klätt om sig i vår frånvaro. Blivit något bekant men ändå nytt. Minnet av stickade koftor och riktiga skor.
Torr fnasig hud.

Samtidigt känns det som vissa platser bara finns och står och väntar på vår återkomst, liksom ni. Att gå upp för trapporna. Att dra på headsetet och falla in och tillbaka fast på ett nytt sätt.

Att laga sin egna mat!

Att ha er nära.

Som att nypa i tiden och rummets filmduk och dra till lite snabbt och hela tillvaron byts ut. Ett tag. Sen flippar man tillbaka.

Att skapa sig en tillvaro, eller två, där man mår bra. Där det syns, märks, känns att man gör det.

Det här är mina flygplatstankar.

I natt jag drömde . . .

Sex dagar kvar på min första riktiga yoga Teacher training ! Idag är första gången jag ska instruera min 20min sekvens för hela klassen (15pers). Vaknar tidigt, innan solen börjat gå upp, drömmer såklart om att jag står framför klassen och glömmer bort allt. Börjar prata på svenska, de fattar ingenting och sen tar vi rast mitt i allt varpå min mamma kommer o plockar upp mig för att visa mig nåt utan att inse att vi bara har en kort rast. Visar sig att hon inte hittar tillbaka och vi har redan överstigit de där fem minutrarna. Kontentan...stress! Men ibland är det okej att känna stress.
Har stått framför klasser och instruerat hundratals gånger, ändå känns det såhär idag. Det är okej. Kan bara föreställa mig hur de andra känner sig isof. Ska använda just det här i mitt intro och nu ska jag kliva upp ur sängen.


-Onthego.

Location:Jalan Pantai Batu Bolong,Badung,Indonesien

Fortskridandet.

Det går bra. Det går framåt.
Befäster saker jag redan vet och får ny input. Lär mig fakta och metoder att nyttja resten av livet och har för avsikt att fortsätta dela dessa med så många som möjligt.
Utmanas.
Snubblar på tungan. Svettas.

Har gått igenom hela mitt liv dag för dag, tre år i stöten. Rensat lite. Lärt mig nya andningstekniker. Släppt skit. Blivit trött och skör och kastat filtar över egot när det skrikit efter uppmärksamhet.
Dragit mig undan när jag behövt.
Sjungit mantran och bara börjat upptäcka vad man kan uppnå genom det. Vibrationer. Allt är vibrationer, energi. Och framför allt, vi har alltid ett val, till o med om det är pest eller kolera.
Verkligheten är som den är, men det är upp till dig.mig.oss att tolka den på ett sätt som gynnar.



-Onthego.

Bas

Kontemplerar i mörkret jämte en rygg och vibrationer från fjärran.
Trött men ändå vaken.
Dämpar viskande behov och ego.
Tick tack.
Vill falla o skrika på samma gång.
På kvällen kommer monstret fram.
Sen tvättar solen och sömnen bort dem.

Rädslor.

I en månad framöver kommer jag att växa lite extra mycket. Just nu är det väldigt energikrävande. Utsätta sig för sina rädslor varje dag. Utmana. Omkullkasta. Skita i om det blir fel för det finns inget fel. Vara bland främlingar som håller på att bli någonting mer, bygga broar. När ingen talar ditt verbala språk men på andra plan. Känna brisar i värmen. Kisa mot hen på andra sidan. Spetsa det trubbiga örat. Chaturanga dandasana. Inspirationen flödar. Adrenalinet. Koffeinet. Flödet. Flödet.
Föder nya versioner av oss. Något annat.
Shiva.
Släppa loss och fokusera. Lugn och lättja. Vila. Spritter. Ögon som ser och blickar som möts. Hjärtan som öppnas, röster som talade tyst men snart vågar höras.
Pedagogik. Mimik.
Att bestämma själv. Ta kontroll.
Att nästan ha somnat till dokumentären om yogananda. Gå hem för att vila och bli lämnad till sitt öde. Att battla sitt ego som skriker och blir litet och tjurigt. Att andas och välja bort den delen av sig själv och att faktiskt lyckas. Att istället ta en dusch och skölja bort det onödiga som fastnat och låta orden skölja över och ur mig som en annan slags rensning.
Att veta sitt eget bästa och skippa kvällens skojiga event för att dagens prana är slut slut slut. Att känna sig själv och veta att det jag väljer är okej. Det bästa just nu. För mig.
Att smälta dagen.
Maten.
Göra läxa. Går det?
Ligga under lakanet, ren, bar och ensam.
Att njuta av tystnaden och dunklet som omsluter.
Att inte bry sig-på ett bra sätt.
Att varje dag fråga sig om det här kanske var en dum idé ändå. För att i nästa stund tacka universum för allt som är. Precis som det är.
Speglingar. Av oss, liksom månen speglar solens ljus och vi alla är ett. Lika beroende är jag av dig som du av mig och alla de andra.
Hennes ord ekar någonstans där bak. Långt borta men nära.
Deras upplevelser, med mig.

Livet, led mig och jag ska leva dig igen.


-Onthego.

The beginning.

Så kom den, dagen då jag påbörjar min första yoga Teacher training! Att gå en sådan har funnits med mig länge men som alltid kommer saker o ting till en när man är redo och det är nu. Kan inte föreställa mig en bättre plats att göra det på heller, tror inte det finns någon.
Ännu har vi bara lätt bekantat oss med varandra på en orientation men ändå är jag helt slut. Energin, peppen, spänningen, nervositeten, förväntningarna, rädslorna, glädjen...allt och allas blandade. Känns fint att få vara delaktig i den allra första Teacher trainingen på the practice, en ära.

Tar en paus från semestern i semestern med andra ord. Nu blir det späckade dagar och en omvälvande, lifechanging månad. Det är i alla fall vad jag tror.

Vi ses på andra sidan, vem jag än har blivit då kommer det inte att vara samma version som nu. Målet är, en högre version, som alltid.

May the force be with me.



-Onthego.

djur som mat, mat utan djur....hur?

För några veckor sedan blev jag tillräckligt motiverad (äntligen) för att gå över från min flexibla kosthållning och testa veganismen. Helt enkelt av många olika anledningar, men främst av etiska skäl, sen miljömässiga och för att testa rent hälsomässigt hur det kändes i kropp och sinne, om det ens blev någon skillnad. Erfor att det initialt var värst mentalt då hjärnan envetet ville fokusera på allt som jag inte skulle få äta om jag skulle fortsätta hålla den här kosthållningen. Irriterande.
Har sen inte hållt det superstrikt och frågat vad det är i varje beståndsdel av det jag stoppat i mig utan använt mitt sunda förnuft och märkt att det failat några gånger när man beställer något som på menyn ser vegansk ut men sedan kommer med smält ost eller vad det nu kan vara. I det främmande landet, när total energibrist rådde slank till och med en Magnum ned, men hur eller hur har jag hållt det så gott det funkat. Inte egentligen märkt något särskilt, mått bra som jag brukar och hållt mig frisk när de andra insjuknat. Idag käkade vi lunch på ett ställe och valde sånt som var vegetariskt varav en zucchinibiff som sen smakade ganska mycket ost(?) och var ganska mäktig. Den landade som en klump i magen, kändes mastig och fick mig att må lite lätt illa. Påminde mig om när jag ätit vegetariskt en tid och tänkte "äsch klart vi kan laga lite egna köttbullar", åt några stycken och fick ont i magen och mådde illa. En fysisk reaktion, inte känslomässig eller mental, i alla fall inte i första hand. Den här gången blev jag ändå lite förvånad över detta eftersom jag inte hållt en helt strikt diet och tänkte att det inte skull göra någon större skillnad.
well. there i go.
Är fortfarande i ett prövostadie och får se vad slutsatsen blir. Ser fram emot att ha ett kök och själv kunna laga, välja och framför allt veta vad som är i det jag äter.
När man ser sig omkring är det egentligen rätt sjukt hur mycket animaliska produkter som folk stoppar i sig, brukar, har på sig etc. Vanor. Djur, tagna ur sin miljö, förpackade och nedhackade så att ingen ens reflekterar över att det faktiskt är en han eller hon, någon som har en mamma, pappa, har kunnat äta, känna, bajsa, kissa, och som i slutändan har slaktats för din njutning. När man tänker på det är det rätt sjukt ändå...kan du se på det ur det perspektivet, bara precis som det är, utan att lägga in dina egna (skuld)känslor? Kan du?

Tog en tur till ett annat land, en annan stad och den var stor, varm och luktade avgaser. Det var socker i mkt och djurprodukter i det mesta men utsikten fin. Kroppen reagerade med nysningar och kli och behövde sova.
Energidippen blev lång och balansen svajig men tillbaka på hemmaplan igen.
Försöker ta i kapp och det går men finns spår. Skynda långsamt.




-Onthego.

Long distance kind of eating.

Att ändra i kosten är alltid en spännande utmaning som framför allt bör lägga fokus på vad du ger till dig själv snarare än vad du förbjuder. Min nya crush är kokoslatte!

resor.

Avsaknaden av bilder här beror på att de helt enkelt inte vill ladda upp, i alla fall inte från telefonen där jag för närvarande har alla bilder. Vill man kolla hur vi har det visuellt får man kolla instagram framfor allt, men det vet nog de flesta av den lilla klick som kikar här och läser mina ord.

Den här dagen var en sådan när jag stängde av väckarklockan för lite snooze och nästa gång jag kikar till är den två minuter innan yogan börjar. Må hända att vi bor så nära vi kan, och att jag kanske hunnit om jag sprintat upp och direkt dit, men det gjorde jag inte. Inledde istället med ett lätt grämande över hela planen med yoga och frukost som nu föll samman, bestämde sedan att det inte skulle få sätta humöret för dagen som precis börjat ju. Vi fick ligga och dra oss och istället gå på förmiddagsyogan och hålla ut med frukost som sedan var sjukt värd ändå. (veganburrito med scrambled tofu mm, tropisk smoothie och latte på kokosmjölk)

Hos er där hemma är klockan strax efter 07, lyssnar på Håkan och läser mail från göteborg. Allt som existerar samtidigt så långt borta, det är skumt att tänka på. Hemskheter i Bryssel, vårväder, scheman, converse...allt känns så avlägset och på något sätt är jag tacksam över det. 

att vi tagit oss tid för det här.

En vardag där man grämer sig för att man missat morgonyogan, fast det finns andra klasser att välja på. Där en god frukost gör hela dagen! Där man är omgiven av en lugn atmosfär och inspirerande människor. Där man kan utmana sig dagligen, fysiskt, mentalt och känslomässigt. Där havet finns 5 minuter bort.

Jag har lite olika kontakt mer er där hemma, olika fomer, olika frekvens. Så får det vara.

Det som framför allt blir tydligt när man lugnar ned sig, lugnar ned all och bara har det gött, låter det parasympatiska nervsystemet festa, är det som flyter upp och blir viktigt. De val man gör, det man ger sin tid och uppmärksamhet åt. Så är det givetvis alltid, men ta bort stressen ur din vardag och föreställ dig skillnaden.

Finlir.

Det här blir min första påsk någonsin utan ägg. Jag sörjer och firar på samma gång.

Vet inte på vilket plan vanans makt håller oss hårdast, men jag skulle gissa på mentalt. 

Psyket det är komplext med alla sina monster, var det hon som sjöng.

Övar på ett lugnt och stabilt sinne varje dag här.

Övning ger färdighet oavsett vad det handlar om, kom ihåg det.

ö v n i n g g e r f ä r d i g h e t

så, vad vill du besitta för färdigheter..?

Yogi kind of life.

Provar sig fram och utvärderar. Drömmer stressiga blodiga drömmar som är väldigt symboliska. Däckar på dagen. Funderar.

Hur härliga alternativ det än finns har jag svårt att motivera att på något sätt bryta den nya vanan med morgonyoga. Gjort det två gånger denna veckan, på grund av sjukdom och pga surf.
Det är inte värt det. Dagen blir inte lika balanserad, sinnet blir inte lika balanserat! Irritation fastnar lättare hos mig o skallen känns tung. Har mediterat o ska på kvällsyoga, moon. Kanske är månen full eller så var det igår. Längesen jag var full. Känns också svårt att motivera i stunden. Att bli det alltså.

Här å där.

Hemmalivet börjar kännas allt mer avlägset, det är väl logiskt. Perspektiv. Kontrasten till det man tänkte att man var rätt nöjd med. Perspektiv. Till ett annat typ av liv.
En hel dag utan yoga till exempel. Konstigt. En hel dag utan mys. Konstigt. Behaglig temperatur utomhus dagtid. Konstigt.
Vissa saker saknas, eller inte saker, situationer. Möten. Möten med er som finns långt där borta. Er som jag tycker så mycket om. Jag vill ha er här.
Ni är hemma och rumlar runt och skaffa barn. Mitt hemma är här nu och det bygger ett avstånd. Samtidigt finns ni nära.

Men. Just nu är det precis såhär jag vill ha det. Fifan!

Lunken.

Morgonsurf. Bra tanke. Svårt utan frukost och med envisa strömmar.
En kropp som är lite öm men som samtidigt börjar bli rörligare.
Olika drömmar.
Låses upp bit för bit, skyndar långsamt.
En strävan. Om mycket bra.
Ja.

En kall skål med smoothie och en lagom varm lite för söt cappuccino.
Ett skrapsår.
Lite ensamtid.
Inre frid.



-Onthego.

Nyepi

Jag smyger undan och lägger mig under acn med kliande myggbett och en lugnare kropp och själ. Här landar yogan på riktigt och går igenom alla lager. Hunnit med fler klasser här än på något av de andra ställena trots att vi inte varit här mer än tre dagar. Det känns skönt! I morgon är det silent day. Allt är stängt och man får inte ens gå ut. Inte tända lampor, laga mat, aktivera sig mm. Vi bunkrade upp med frukt chips och vatten o sen kom ägarna till detta lilla crib över med en fruktkorg och bjöd in oss på lunch i morgon. Bless!
Solförmörkelse oxå.
Tanken är en dag av reflektion meditation och tystnad. Helst ska man fasta. Reglerna är väl inte lika hårda för utbölingar som oss men gatorna patrulleras så man får hålla sig inne.
Det gör inget, här e fresh. Fyra svenskar och en skotsk tjej. Vi klarar oss.

Här är vågorna stora och utsikten från yogastudion mäktig. Rummet är svalt och tätt och avstånden små.

Penestanan

Tillfredsställelsen i att göra sin egna frukost! Euforin över alla fantastiska men ganska dyra matställen med hållbarhetstänk och menyer från mina drömmar. Håller på att ta igen det uteblivna kalori och näringsintaget under sjukdomsveckan. Testar yoga med bejakande av livsenergi där det sjungs mantran. Går på djungliga småstigar högt upp och sover under himmelskt myggnät i mjuk säng.







-Onthego.

Location:Jalan Campuhan,Gianyar,Indonesien

En månad.

Fyra veckor sedan vi tog taxin från skomakargatan i Uppsala för att verkligen verkligen börja resan. Känns som längre sen faktiskt, med tanke på att vi inte tillåtit oss att stressa nånstans alls. Bangkok. Kort visit i denpasar. Gili trawangan. Gili air. Ubud. Chill chill. Vi stannar i ubud lite till men byter ut det supercentrala läget mot...ett mer chill:)
Idag har jag orkat hela dagen utan dipp i väldigt behagligt klimat. Vi har ätit svingott, sett risfält, orm, kirrat nytt boende. Dags att lämna jayas mjuka säng och myggfria rum...men det blir nog bra ändå:)






-Onthego.

Ibland Vill man ta en paus från pausen och idag är en sådan dag.

Att dansa varsamt.

Det finns en vilja i kroppen nu igen, den är på väg tillbaka. Kräver näring och varsamhet. Det finns en ovan svaghet vid minsta lilla övertramp och direkta kvitton då de görs. För tillfället i något slags limbo av trötthet blandat med koffeinstress som gör att jag inte kan somna men heller inte orkar ta mej upp ur sängen för att göra något alls annat än att just ligga här. Belöning och bestraffning för dagens utflykt och stora måltid som innefattade första kaffen på drygt en vecka. Klockan är tio på kvällen. Jag kan andas genom näsan och behöver inte hosta.
Det går framåt.


-Onthego.

Rörelse.

Det sköna med att inte ha mer än lösa planer och verkligen ingen tidsram är att det inte spelar någon roll om den lösa planen ändras. Nu är vi alla fem i Ubud och de andra tre lämnar oss för andra länder i morgon.
Konstigt.

Börjar sakta återfå nån slags balans efter ...ja vad jag nu lyckats dra på mej. Går på ofrivillig fruktdiet (vilket e rätt okej i ett sånt här land) och trivs bäst i fläktande skugga. Medan andra upptäcker omgivningen ligger jag på den första mjuka sängen sedan ...!? och är rätt nöjd med det. Tystnaden. Och att det i påsen bredvid ligger en papaya en mango och två drakfrukter.

Så. Vi stannar här ett tag sen letar vi kanske upp nåt skönt ställe att hänga på och nåt crib att hyra nån månad minst så man kan få laga eget käk och sånt. Längtar. Faktiskt. För o inte snacka om vilka smoothieexperiment vi kan ha.
O M G .

Här bor vi för 94kr natten inkl. Frukost delat på två. Just det, kom o hälsa på nu!



Småöarna nu, left behind. Lämnade i sol, mötte ubud i regn. Alltid regn när vi anländer. Ponchos e bästa köper typ. Min rygga får plats under. Jag ser ut som nån slags skalbagge/hunchback då. Tur att jag inte ser det själv för då skulle baggen ligga på rygg o få kramp i magen.

Location:Jalan Sugriwa,Gianyar,Indonesien

När molnen skymmer solen den här eftermiddagen är det skönt med en paus. Vi flyttar igen. Vi yogar. Äter. Läser. Jag läser hennes ord här och hon existerar nu, fast där. Som alltid är tid och rum ogreppbart.

Magen mätt på ris.
Blå och gröna nyanser som flyter in i varandra, som hans ögon, skiftande.

Drabbas många gånger av det direkta, självklara, fast på så många olika sätt. Kontentan, det är som det är så länge det är.

Slits lite emellan, vem är jag nu?
Brun. Med bett, färg, flagor och allt annat. Det är allt. Jag är. Nu.


-Onthego.

Location:Jalan Gili Air,Lombok Utara,Indonesien

Kalasklådan.

Vaknar av att blåsan trycker och det kliar här och där och där och här och fan, överallt! Ligger under det tunna täcket och kryper längre in med varenda liten del för att undkomma vad det nu är som biter mig. Kapslar in. Sticker till. Här och där. Kliar, kliar kliar.
Känner efter, små bulor, bett.
Ingen cirkulation på luften under täcket, ingen a/c. Tre i rummet. De andra verkar sova. som. små. barn.
Klockan är inte ens midnatt.
Fan.
Klibbigt.
Är det bedbugs?
Han ligger ovanpå täcket o märker ingenting. Provar.
Fläktar...mm.
Sticker till.
Kudden?
Sitter upp på täcket.
Verkar okej.
Slutsats?
Nej.
Mobilen slutat ladda. Strömavbrott? Lyser utanför. Tack för att fläkten fungerar.
Regnet har slutat hamra på plåttaket utanför.
Ska jag gå ut?
Meditera?
Kliar.
Kurrar.
Knappt ens natt än och jag undrar vad ni gör...



-Onthego.

Regnbajs och stjärndusch.

Badrummet är ute vilket ger upphov till ovanstående. Och mygg. Myggen borde dö. Alla.

Annars har vi det mycket bra och brunt. Det bra bruna.






-Onthego.

BKK.

Snart på väg att lämna Bangkok med bananpannkakor, pad Thai, massage, och storstadsbrus. Mot nytt land och öar. Regn.
En har shoppat mer än någonsin, en har shoppat mindre än någonsin. Tillsammans blir det balans. Match. Viktigt.
Acn brusar och håller den ena vaken och man kan sova under täcke. Ibland inte alls. Var inte här tillräckligt länge för att acklimatiseras till tiden. Den som inte finns, bara är. Vakna länge. Sovmorgnar. Nudlar från foodtruck till frukost. Svettas av stinget. Tog två dagar att hitta varmvattnet.
Lätt ömma fötter.
Två skärmar i mörkret.
Uppdateringar.
Snart blir vi fler.
Sen vore det lite befriande att koppla av, stänga ned, logga ut.
Ta
En
Paus.


-Onthego.

Location:Soi Phetchaburi 13 Yaek 2,Thanon Phaya Thai,Thailand

Vad vi gör.

Vi sover i hård säng och sen traskar vi runt och i gallerior. Tittar, känner, provar. Sen äter vi. Handlar på supermarkets. Frukt och sånt. Äter mer. Tar en kaffe. Smoothie. Fotmassage. Sen går vi hem, wifiar och sover.

Har knappt svettats ens. Mest under massagen. Vi har det bra kan man säga.






Toalettpoesi^

Location:Soi Phetchaburi 13 Yaek 2,Thanon Phaya Thai,Thailand

IDAG!

idag åker vi och herregud hur gick det till? Drömmer om socker och folk, det gör ont i tänderna. Vaknar på luftmadrass och tänker på er alla. Oss alla. Walla.

Konstigt. När ses vi? Man vet inte.
Läskigt.
May the force be with us.


-Onthego.

Location:Skomakargatan,Uppsala,Sverige

Från dunge till djungel

En veckas gemensam rytm. Åtta månader på den här sidan väggen. Nya vanor, 21 dagar. Sova nära, vakna en minut innan klockan ringer. Snöklätt landskap, fodrade skor.
Avsked och tillfälliga avslut, eller är de för alltid, känns för konstigt.
Invanda vägar, kroppar som mjuknar, sinnen som öppnas. Faller in i ny lunk och tycker om. Ska lämna.

Snart i staden jag övergav för denna, en helt annan nu. Kan knappt minnas mig själv då, är en helt annan nu.
Vissa saker består, vissa står fortfarande vid ens sida med band som växt sig starka. Det är fint.





-Onthego.

Location:Norra Gubberogatan,Göteborg,Sverige

Step Up.

Ha! Insåg just att iPhone samlar sån här data. I lördags körde vi ett flyttlass till Linas vindsförråd. Ingen hiss. Två personer. Vardagsträning!



-Onthego.

En vecka Göteborg, sen är kärlekshistorien slut för den här gången. Vi tar en paus med öppna dörrar. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta men kanske blir jag kär i någon annan också.

Ps. Du är söt i vinterskrud ä.


-Onthego.

Location:Norra Hamngatan,Göteborg,Sverige

att hitta saker.

tar en paus i stöket och packandet för några ord.
mötte en bekant igår, förklarade den oklara planen och hen undrade om jag skulle till bali för att yoga och hitta mig själv. jag svarade att det säkert blir yoga men att jag nog redan har hittat mig själv.
det handlar nog mer om utrymme att vara mig själv, så som jag vill vara, i större utsträckning. om det är lättare där än här återstå att se. kanske en djupdykning på fler än ett plan, kanske bara plask på ytan-det spelar ingen roll.

märkbar separationsångest omkring mig som berör.
minusgrader. värmeljus. flyttlådor, röra, damm.
i-landsproblem som "ska vi köpa en ny ost nu, tänk om vi inte hinner äta upp den".
pirr i magen.
bikram.

att lämna och bli lämnad.
att ett år har gått. drygt.
att det enda beständiga är förändring.
alltid alltid alltid.

går upp halv sex för att äta frukost med henne innan jobbet och få en bra start på dagen.
kvalitetstid.
hans sista arbetsdag.
minnesfragment från nattens mardröm.
flyttlådor.
sätta fart.

.

Nitton.

Om drygt två veckor lämnar vi Göteborg fo long. Uppsala. Bangkok. Bali.
Jag fattar inte.
Drar ned flyttlådor från vinden o börjar rensa. Fylla. Planera det oplanerbara.
Kalla fingrar och torr hud. Ett hemma som snart byts ut.
Farväl. Två sagda, många kvar.
Ugh!

Men ändå, pepp!


-Onthego.

En Gång i tiden var ett tag sen nu.

Slumrar mumlande om det som blivit kvar, tveksam till det vi har.