Överallt kaos.
Vart kan man dra och andas.
Knappt tre veckor och känner mig kvävd från alla håll.


-Onthego.

Bland flagor och flaggspel.

Ena stunden är man i tropikerna och har myggmassakrar innan läggdags, sen står man framför en skärm i 8h varje dag och undrar vad man håller på med och nu...i en stuga på landet nånstans på västkusten utan rinnande vatten i regnigt lagom småkallt midsommarväder med utedass runt knuten och blockljusens fladder i det annars mörka rummet.
Kontraster.
Från shady shacks gröna smoothies till slabbig falafel och hemmagjord kombucha.
Dygnsrytmen är tillbakaskjuten men likadan, innehållet olika och skallen snurrig. Kroppen börjar kanske vänja sig, jag vet inte vad den tycker men jag kan ana.

Någonstans inuti växer ett motvilligt motstånd. Det får vara så.


-Onthego.

Location:Hjalmars väg,Uddevalla,Sverige

?!

Andra dagen på jobbet framför datorn och i system som inte fungerar. Redan trött på att bortförklara hur allt inte fungerar och känns som ögonen snart ramlar ut av allt skärmstirrande.

Hur gör folk detta? jämt!

Ett steg framåt och ett steg bakåt.

Nu är jag där. Eller här.
I en ny säng som jag kallar min. Tillbaka i staden med lagom dos av söndagsnegativitet eftersom jag faktiskt ska till jobbet i morgon. Till jobbet.
Det klingar inte bra i mina trubbiga öron.
Känner hur motståndet väller upp och går ömsom in i det. Man får.
Tillåter mig. Ska peppa i morgon bitti men just nu gräver jag ned mig. Upp väller den sidan som sällan tar plats.
Den ser det ruggiga gråa utanför fönstret och känner de kalla vindarna som för länge sedan har passerat stadiet då det anses som svalkande.

Vaffan gör jag här?
Vad hände med paradiset?

Vill bort.
Från det här. Det mesta.
Jag kan ta med er, de flesta vill ändå komma och hälsa på.

Det positiva är den klarhet det ger.
Förhoppningsvis överdriver jag också.
Men med tanke på det skiftade perspektivet, kanske inte.
Vardagen, så som de ser och lever den, är inget jag någonsin strävar efter att falla in i. Det är väl det som skiljer oss åt. Fastän vi alla är samma. Lika. Ett.


-Onthego.

som natt och dag.

allt är bekant här. man kan den här världen. på något sätt är det tryggt, förstås. vi pratar samma språk. ...men sen samtidigt förstår vi inte alls varandra.
orden kanske landar, men orden har sin begränsning.
känner mig virrig. glömmer uppenbara saker.

folk frågar oss hur vi fick dagarna att gå på bali.
"vad gjorde ni hela dagarna egentligen?"
vi levde.
vi var.
där.
i nuet.
som fanns då.

och jag saknar det redan. fast jag inte ens har börjat jobba än.
allt blir som det ska av en anledning och jag är glad att jag fick den här extra veckan att andas innan jag behöver infinna mig i blåkläder och serva de sjuka. så i slutändan kan jag tacka min iPhones felvisning.

tack.

En sommarnattsdröm.

Så står man plötsligt vid en annan station och väntar på spårvagnen i en ljus sommarkväll. Hur gick det till?
Vad hände med allt det andra?
Upplever att allt går lite för fort här, vill inte riktigt fasas in i det men gör heller inte någon direkt motstånd.
Tar del av alla de draman som utspelar sig i den här verkligheten och spelar kula med de som upplever den.
Kan lunken men känner mig som en smygig Alien, en som en gång var som de andra men konstant tar steg åt ett annat håll, med kliv som blir längre.



-Onthego.

Bangkok

Vaknar som på beställning efter första natten i den här staden. Ljuset sipprar in och jag har inte ställt klockan, tänker att den säkert är mycket. Upptäcker att den är 06:18 och eftersom Thailand är en timme efter är det precis samma tid som jag brukar gå upp för att hinna tassa över till morgonyogan.
Mönster.
Kan inte somna om. Klarvaken. Berättar om drömmen med fula gubbar som snidar i trä.
Acn är kall tycker till o med jag men vi har en filt i täcket. Den blåser på mig här på åttonde våningen. För en gång skull har vi utsikt så att man ser mer än in i en husvägg. Det här är mitt vanliga hotell o bangkok, mitt i smeten. Korridoren här utanför ser rätt sjaskig ut med röd heltäckningsmatta och skabbiga dörrar men innanför har de börjat renovera. Det ser nästan skandinaviskt ut. Borta är det mörka och heltäckningsmattan. Tack för det. Jag ska göra lite yoga här på golvet. Saknade det som fan igår, kroppen kändes stel på en gång.
Vi vaknade med fysiska symtom bara av att mentalt veta att vi skulle åka iväg. På planet började jag nysa och så har det fortsatt. Storstad. Samma sak hände när vi åkte till KL.
Bangkok i kontrast till Canggu. Stor kontrast. Tittar på folket här som hamstrar i bur. I ett större perspektiv...så sjukt. Uppskattar det som finns i C ännu mer. Utan Fashion, utan smink, utan all yta och stora stora byggnader med belysning som gör ont i ögonen och är fyllda med folk. Folk som försöker ser it som små dockor, som sminkar över sina blemmor med ännu mer gift och äter det i en annan form. Absurt.
Vi säger att vi har saknar thaimaten och det stämmer men vi har också fått ett annat perspektiv. Och blivit bortskämda med den medvetenhet som faktiskt präglar canggu och Bali. Vad fanns det som var veganskt i den stora food Courten igår? Ankorna hängde på rad i montrarna, sockret och mjölet flödade. Och allt det där andra som man inte ens ser eller känner till.

Vi blir täppta. Vi får utslag. Finnar.
Octavio sa att storstäder inte har samma prana. Nu kan jag känna det.
Sverige, ge mig frisk luft!
Istället för att yoga gick vi till Mr feet innan stängning och blev knådad till inre skrik i en timme. Jösses. Blev täppt och manglad men något vaknade till liv oxå. Ett annat tillvägagångssätt för liknande känsla. Ryggen är öm.

Rummet är tätt, går inte ens att släppa in mygg och det är skönt men det kliar på andra sätt nu.
Får fixa prana på annat sätt.
Och andas lite med munnen.



-Onthego.

Uppe i det blå.

Hur det känns som en evighet sedan vi bokade bilen som tog oss från ubud till canggu där vi var fast beslutna att skaffa en villa o laga egen mat men inte kom längre än till receptionen på putu homestay innan vi tog en månad där. Och en till. Och en till. Bodde cm från det andra hemmet och den bästa yogastudion. Klockan 7:30 varje morgon satt jag där, uppflugen med sittbensknölarna på ett bolster på deras ruffiga mattor med utsikt över risfältet medan dagen började gry, och andades. In och ut. Åtta-fyra-åtta-fyra. Kalabati. Ekadasi. Allt möjligt. Hur månadskortet lades på is för att ge plats för en Teacher training. Resan, rollerna, lärdomarna, ödmjukheten. Allt. Energin första dagen kontra den sista.
Havet. Från stillheten på öarna till vågorna och strömmarna som tog över mig, tröttade ut mig, bar mig, och var nära att kasta mig mot klipporna. Kraften i det som finns. Är.
Att de andra faktiskt var här. Då, för länge sen. Flera stycken! Konstigt.
Avlägsna avsked i en vinterstad som har klätt om sig i vår frånvaro. Blivit något bekant men ändå nytt. Minnet av stickade koftor och riktiga skor.
Torr fnasig hud.

Samtidigt känns det som vissa platser bara finns och står och väntar på vår återkomst, liksom ni. Att gå upp för trapporna. Att dra på headsetet och falla in och tillbaka fast på ett nytt sätt.

Att laga sin egna mat!

Att ha er nära.

Som att nypa i tiden och rummets filmduk och dra till lite snabbt och hela tillvaron byts ut. Ett tag. Sen flippar man tillbaka.

Att skapa sig en tillvaro, eller två, där man mår bra. Där det syns, märks, känns att man gör det.

Det här är mina flygplatstankar.