the others.

vad fan håller vi på med?
saker händer och alltid av en anledning. att världen ser ut som den gör idag beror på oss. detta är vad vi skapar. vi.
det är så lätt att skylla ifrån sig, skylla på alla de andra. det är alltid dem, aldrig vi, och det är där problemet ligger från början. separationen. vi och dom. ofrånkomligt? de andra är alltid farliga, dumma, annorlunda, oförstående.

media på alla plan och alla nivåer är fylld med terror. be hit, be dit. såhär twittrar IS. såhär slår vi tillbaka. såhär ska vi reagera, såhär ska vi krossa dem, döda dem.
jag stänger av det där. vill inte läsa tidningen längre. jag gör det valet. jag vill inte gå omkring med krig och hämndaktioner i skallen. jag vägrar.
det du har i dig är vad du utstrålar och genererar.
hitta sätt att hantera ilskan om den kommer upp. slå på en kudde. skriv ett argt brev. slå dig själv på käften. skrik. spring 2 mil. get your shit together.

jag är inte arg. det jag känner inför hela situationen är snarare uppgivenhet, sorg. och tacksamhet. inte över det som hände, händer, över dessa reaktioner, men över att hans vistelse i paris var helgen innan. över att folk förhoppningsvis är på väg att vakna upp. över små och stora saker som sker i mitt liv och i världen varje jefla dag. utmana dig själv att ändra perspektiv, tvista din tanke.
jag är övertygad om att fokus bör ligga på att sprida det positiva snarare än att bekämpa det negativa. du behöver inte hålla med och jag tänker inte bråka med dig för att få över dig på min sida. det finns inga sidor.

Tacksam över de jag har runt mig och att jag kan och får möjligheten att hjälpa. Sjuttioåtta dagar kvar och man börjar känna igen hösten i Göteborg. Bra att jag har två regnjackor.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Bakom och framför.

Att börja dagen med bikram, praise praise! Mitt i svetten o värmen kommer en längtan efter snö. Ljuset från gula gatulampor när flingor singlar ned genom mörkret. Det finns en charm i allt, i kontrasterna.
Kylan som känns lite svagt genom kläderna när man lägger sig ned för att göra en ängel.
Praise praise.
I år ska jag hänga stjärnor i fönstren, det var längesen sist. Jag brydde mig. Minns hur vi fördömde det för ett år sedan. Allt är annorlunda nu. Vi reser tillsammans, hon och jag på ett sätt, han och jag på ett annat.
Det blev inte alls som man kunde tro, det blev bättre!
Värmen från hans rygg mot mitt ben är viktig för överlevnaden, vem hade kunnat tro det?
Långsam andhämtning, skymmande ljus. Brus som sipprar in och kaffe som gör uppror i magen.
Allt sker av en anledning.
Fridfullt känns det.
Det är såhär det ska vara.
Nuet är precis det enda som finns.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tittar tillbaka, över axeln.

ett år. inte mer, inte mindre. minnet.
han står plötsligt i hallen och ser lätt förvirrad ut i sin lila kavaj.
frågar om jag röker, nu vet han att jag vet bättre. har med sig sparat finvin som backup. han vet inte att jag kör sockerfritt och jag gör ett undantag. får rödvin i ett litet glas som de andra sveper men jag låter stå. liksom det mesta behövde det luft.

långröven.
hur de andra går men ni stannar kvar.
vi stannar kvar. allra sist och än så länge.
jag ligger och hostar som en liten sked på soffan framför dig, och vet inte då varför.
det finns en blyghet och en självklarhet.
sen sitter hon och jag i mörkret bland alla ljus och pratar. som vi alltid gör, som vi måste och bör. som vi gjorde igår. som vi gör om ett år.

det började där nånstans.
tog ett tag, men inte så länge.
plötsligt blev den där famnen beteckningen på hemma.

åttiofem dagar kvar.
tills jag tar hans hand och promenerar genom gaten till resten av allt.