W o w .

Om jag inte redan låg på golvet skulle jag nog ändå ramla omkull. Ett litet andrum av lugn i allt flängande fick allt att landa lite och mig att känna vibben av allt. Och allt är så jävla bra ju!

W o w .


- Posted using BlogPress from my iPhone

fuckitletsdoitandmaybetrysometingnew.

livet bara dundrar fram och saker rör tamejfan på sig.
det är bra.
jag är så glad för er som funnit lite ro, men uppskattar mitt dunder och välkomnar det med öppna armar. idag blev en dag då jag ändå kunde vända blicken lite inåt, trots alla möten.
mötte morgonen med en ännu starkare känsla.
vad händer när man släpper taget om planerna och låter det vara. som det är. som det blir.
frihet.
när man dör så dör man och det kommer vi alla göra.
medan du lever det här livet, se till att göra det till fullo.

jag tänkte skriva mer, men varför egentligen?

låt oss alla vara modiga.

The inner struggle and the outer pressure.

And I totally will.

Rewind and fastforward and backwards.

I do scary shit och det får mig att känna mig levande och modig! Jag lyssnar på hennes vackra ord och alla de som påminner mig om allt jag redan vet inifrån. Ni är ändå viktiga. Och vad gör allt om hundra år ändå? I morgon slocknar solen 10:52.
Grunnar på förändringar och när jag känner på framtiden känns den spännande och lekfull. Just nu skiter jag i hur det blir för känslan är att det blir B R a .
Aa.

Nu kanske jag har ett behov av att tagga ned lite:)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Whateva whateva.

Livet är så fullt av möjligheter!





- Posted using BlogPress from my iPhone

lycka.

jag minns att vi i lågstadiet skulle illustrera vad lycka var för något för oss och jag minns att jag hade lite svårt att välja. sedan skrev jag "lyckan är djur" och ritade en massa djur.
nu har jag djur inetsade i huden på flera ställen samtidigt som "mitt" djur har flyttat medan jag ger plats åt andra former av lycka. tydligen ser jag lycklig ut, utstrålar det på ett djupare plan.

som alltid är det intressant att höra andras observationer om sig själv. igår kväll fick jag rätt många från utomstående personer. igår var den bästa kvällen på hela veckan. igår var igår och idag är idag och dagen som varit är också förbi men jag lever kvar i känslan och tiden som jag aldrig kan stanna för att den inte finns. men i ett annat nu ska jag uppleva och vara minst likadant. i ett annat nu.
nu är jag bara tacksam.
att vara eller att icke vara, det är frågan.
vad jag kommer fram till är att jag är.
för nu räcker det.

valde en random film som slutade i ett kaos men mitt uppe i samma känsla som jag har, och det illustrerar det hela ganska bra. orkaner kan komma och passera.
annan inställning än för en vecka sedan ftw. tacksamhet istället för ångest, och med den ska jag somna. hur mycket nu än är nu och jag vill fria mig själv från behov så finns det ändå en längtan. det är en helt annan sak, men ibland kan det lätt blandas ihop.

ord kan uttalas, ord kan utbytas, sägas. tankar kan gnaga, gagna och intellektet kan utmanas.
men.
vissa saker kan bara kännas.

vikten av balans.

landar i sängen och känner mig hel.
tappade bort det lite i början av veckan och kämpade med ...
det är så viktigt att planera in det oplanerade och lämna öppet för spontanitet.
s å j e f l a v i k t i g t
jag förstår att folk tappar bort sig i virrvarret av förväntningar och påstådda måsten, i mörker och stress. verkligen.

har helat mig i vårsolen två dagar i sträck, sagt nej till sånt jag inte måste och känt vibrationerna av välmående och livskraft darra tillbaka inifrån. pepp och svett. frukost på bra skit tills magen nästan spricker. värmande sol och fjällande ben. soppa och ord. kaffe och mord.
att låta saker vara, för de blir ändå. blir som de blir.
tack vänner.
nu andas vi frisk vårluft och ler mot världen.

tankeställaren.

Finner mig själv här igen, i röran i mitt stökiga rum som alltid bortprioriteras. Toapappret är slut, frukosten var komplett och solen skiner. Mitt boklån är försent igen, jag undrar vad jag är skyldig...
Vill klicka hem slipons och låtsas att solen värmer mer än den egentligen gör. hitta ett vindstilla hörn och känna hur det bränner inom mig.

zanzibar. var jag där nyss? huden vittnar om något sådant och africafe får minnen att välla upp. så nyss och ändå så avlägset.

att ett år snart har gått är utöver vad jag kan greppa. jag släpper det och tumlar runt i allt. tar ett djupt andetag av damm och syre och släpper ut långsamt.

det blev mer att fundera på än jag hade trott, fast egentligen är det inte alls nåt att fundera på. men de ligger kvar orörda, endast sedda. som om jag tror att nånting bryts om jag förbrukar dem.

drömmen virvlar upp och blandas med nuet. känner mig levande i pauserna.

Orden fångar mig så som känslan. Orden skapar känsla och känslan skapar ord och de här dagarna har varit oändligt långa, och jag erkänner. Jag önskade stundtals bort dem, tappade mig själv i monotona dialoger som skulle varit kommunikation. Fyllde på med ord som borde varit mellanrum men jag orkade inte. Ville stanna men fick fortsätta. Orkade inte springa, blev irriterad, fick ont i magen.
Återkommer ständigt till det som egentligen upptar allt, kärlek och rädsla i ett virrvarr av ego och ifrågasättande. Hur omvärlden, samhället pressar på. Vill stöpa mig i deras förutbestämda form, vill att jag drar med dig ned i avgrunden men det skall aldrig ske.
En envis jefel för alltid.

Och jag ska våga. Ett steg i taget som blir till småskutt och vilda språng ut i den hejdlösa om jag tillåter det.

Du. Låser upp mig med det självklara modet och när jag hittar det är det som cellerna minns det från ett annat liv. Jag tror vi alla möttes där, må hända i andra former men vi är så bekanta för varandra, självklara platser och blinkande stjärnor på en centimeters avstånd.

Sammanfoga, smält ihop.

När jag blir rädd stänger jag av och skyller på att det är bra. Men sen öppnar jag ett öga och tar det för vad det är.
Ögon kan vara stängda, öppna, kaffebruna och blå. Blå är den varmaste färgen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

9.

Det värsta med allt det bra är abstinensen, löjligt påtaglig och svår att hantera trots allt det andra bra. Och att vakna t blå måndagshimmel för att gå t kneget "som vanligt" framkallar en lätt ångest som jag tänker vifta bort för att den är så onödig. Känslan av en dröm dröjer sig oroligt kvar men kan inte minnas vad det handlade om, finner bara allt det där som nu skriker inombords och undrar hur det blev såhär egentligen fast jag vet att det är något bra.

Somnade med tanken att jag aldrig velat stoppa tiden så många gånger som nu för tiden. Ganska fint ändå. Nu måste jag gå upp.
Och tänk...för bara en vecka sedan satt jag uppe i luften på väg hitåt. Mkt konstigt, tid o rum.

Å kärlek.

Tgif

Vaknar med ett fladder och inser att det är kärlek och rädsla på samma gång.

Kan inte fatta att det här var alldeles nyss, fan.

att vara hemma igen blåser liv i nytt och gammalt och tvingar in mig i sammanhang som  både får mig att vilja mer och att vilja fly långt bort från all form av formande, påtvingat formande.

jag vill inte behöva planera.
men.jag.måste.
säger ni.

det tycker jag sådär om.

men! idag har jag varit/är tacksam över detta specifikt:
- solen
-ljuset
-luften
-frukosten
-sovmorgonen
-lunchen, semlan och kaffet med lina
-värmen i mojosalen
-respons från deltagare
-mina mjuka kläder
-att jag kan gå runt i mina mjuka kläder och jobba i dem
-ett bra telefonsamtal
-att mina vänner verkligen öppnar sig för mig och värdesätter mina råd
-mina alla olika fina vänner
-att jag mår så bra
-vårens ingång
-förväntan som ligger i luften
-visionen om svensk sommar
-träningsvärken

ibland är det bra att göra listor, hörni :)

Assssåååå!

HUR kan jag ha så sjukt många jefla fina själar runtomkring mig hela tiden. Så många att tiden känns otillräcklig i alla möten med er. Vill ha kvalitetstid, vill ha grupphäng och dig. Djupa samtal, galna skrattanfall och tystnad.
Det är så fint hur olika relationer böljar och hur vi möter varandra på olika sätt och ni alla ger och får mig att vilja ge. Mer.
Detta är en kärleksförklaring till alla mina vänner, fruar, partnas, bros, whatevawhatevahs.
Peace and loooove.
Ni är min vardagsbliss<3

- Posted using BlogPress from my iPhone

perspektiv.

svårt att greppa det här med tid och rum. svårt att greppa allt vi varit med om de senaste två veckorna. afrika! afrika liksom. avskärmade och avkopplande, bortkopplade semesterhjärnor och förtvinade muskler. brun bränna och massa space mellan tankarna och de fantastiska samtalsämnena. tror faktiskt aldrig att jag har tänkt så lite. det är ett framsteg för mig.
hetssimma med delfiner var nog det mest ansträngande vi gjorde. blä.
att våga mig på ett dyk var det största. personligen.
svettas på stranden, i sängen, på dansgolv.
vyer över de mest fantastiska blå nyanser och hav som knappt svalkar.
avskärmad. nedtonad. vad finns då?
släpp tankarna, släpp kommunikationen. bara var.
hakuna matata. pole pole.
myggbett. kaffe. chapati.
reminder. ifyouwanttoknowwhereyourheartislookwhereyourmindgoeswhenitwanders.
jag märkte det. noterade. släppte taget och fann något nytt, något större.
den här gången.
den här gången blev inte en upprepning av det där gamla. det här blev något nytt.
att komma hem med hela sitt jag och doppa den utvilade själen djupt i det blå. en annan blå nyans än där borta. möter med hela mig och det känns så enkelt och självklart.
vem hade trott det?

livet är ett sådant äventyr, praise that.