Treat.

Någon slags underliggande stress. Vet inte varför. Tappar bort mig lite fastän jag är här. Ett år sedan vippasana. Längtar lite efter det där. Närvaron. Nuet.
Kroppen surrar av något som väcktes och tröttheten sprider sig. Av ett annat slag. Fångat upp för många lösa trådar, klibbat fast i mig som kardborrar på kofta.
Softa.

Köper magnesiumolja och pillar på läppen. Ojämnt. Flagor. Skala av. Blunda. Vänd dig inåt, där finns allt säger en liten röst.

Solen skiner men jag bara ligger kvar på rygg i sängen och bläddrar mellan bilder och sidor fyllda med text. Ibland talar de till mig ibland talar jag till mig själv fast tyst. Känslan av att emellanåt fastna i vardagsgeggan som liksom gör mig till en dödare version av mig själv kräver små uppvaknanden. De finns där.

Det där ömma slår också ned ibland med full kraft och gör en skör och stark på samma gång. Den oexisterande distansen som ändå finns där förutom fysiskt.vill inte ha den.

Minns det tidigare när skiftningarna där ute blir mer märkbara. Vart jag var på väg då och till viss del nostalgi i allt det där som då var främmande och undran om det skulle vara annorlunda nu. Såklart.
Stillheten som var så befriande och uppenbarelserna i det så enkla. Att göra det igen, det ska jag.

Årstider och relationer, i ständiga rörelser och flyktig förförelse.
Jag ger mig hän.

mot det nästa.

egot protesterar först men breder sedan ut lugn och möjligheter i luftspalten som öppnas. suger in aromerna och njuter av stunden som den är.

drömmer om försvunna tänder och undrar vilken makt som är på språng, vänder sen på klacken och tänker äsch. det var bara ännu en punkt på listan som jag kan riva sen. smula ned till återvinningen och kliva in i ett bambuhus på andra sidan jorden. där i jorden ska jag gro.

Som igår. En dag framför skärmen är inte en dag för mig. Tröttheten slog till och hade jag haft ett val hade jag bäddat ned mig sen. Fick nåt slags vemod. Ville vara tyst.
Hade inget val.
Buss och dubbla klasser. Måste.
Gör det.

Känslan efter...den upphör aldrig att förvåna mig och göra mig tacksam.
Lugnet.
Luft på vägen. Ljus som dröjer kvar fast hösten ibland anas i luften.
Han har lagat mat så jag behövde inte äta mackor till middag. När ögonen går i kors o rösten är liten läser han tre kapitel. Somnar nära.

Drömmer om er.

Får ligga kvar när jag brukar hetsa mot dörren. Får känna tacksamheten och börja dagen med en frukost i sällskap av en av mina bästa.

Små stunder av allt blir ett liv till slut

Orden känns lite överflödiga bara, tror det är därför de inte flödar lika ofta här längre.

Ibland fattar jag ingenting. Tillåter mig att bli lite lack. Sammansmältning kräver förståelse och tydligen förlåtelse. Gör inget, ger tusenfalt.