utrymme.

efter att knappt ha haft tid att andas under den här sommaren öppnas allt nu upp och då har jag bara mig själv som sällskap. ironin men också meningen med det.

att slungas tillbaka t sverige o vardagen här och medan villkoren ändras börjar man fasas in i det. den första fasan och känslan mattas ut och man börjar anpassa sig, för man kan det här livet också. det här lunken. det som kallas liv av många.

så jag anpassar mig.

jag planerar så som man ska och måste. tänker att jo men det går väl bra. de måste ju ha nåt att förhålla sig till. jag går med på det. jag går med på saker. och andra saker hamnar i skymundan, det egentligt viktiga blir allt mer avlägset.

lätt att falla tillbaka.

som en jävla knarkare.

reaktionen och att inte agera utifrån den.

möter den halvvägs.

typ.

anmält mig till vipassana igen. sen tvivlat på om jag ska göra det nu. om jag ska avsätta tid nu när jag tagit på mig klasser. då måste man ju fixa vick och man sviker deltagarna lite. så känns det. som att man blir en krånglare.

som att jag borde passa på o tjäna ihop så många små slantar jag kan medan jag är här, bita ihop lite.

det var ju planen.

men planen var också att jag skulle sitta på ett plan tillbaka till den andra verkligheten nästa helg.

biljetten finns kvar men jag har fixat åtaganden här nu.

får lust att ångra mig.

jag är hungrig och irriterad och inte i den bästa tiden att fatta beslut.

läste nåt om nån planet. inte fatta stora beslut under en månads tid. men det har inte börjat än.

känner en stark längtan igen. den som finns där hela tiden men som jag lagt locket på lite nu. för att det har varit ända sättet. nu sipprar det fram.

det finns nåt annat också. det gamla sättet att lägga locket på. det skulle också fungera. men det vore inte bra. skulle ge upphov till annat. inte önskvärt.

så jag skärmar av mig.

låser dörren.

sätter på fläkten.

ugnen.

vill göra upp en flyktplan, även om det är en kort sådan.

får se vad jag förmår och inte.

det blir nog nåt mellanting.

rensa.

plötsligt är lägenheten tömd på folk och alla de där jobbveckorna där jag knappt kunnat andas är till ända. det är bara jag och Lucy hemma. Lucy är hushållets hamster.
huden håller på att läka ihop, det svidande spruckna är borta men det kliar fortfarande. stresspåslag.
så för att ta mig in i nästa era av allt som egentligen existerar samtidigt tänker jag använda det här utrymmet för att rensa ut saker som finns i mitt system, framför allt i mitt huvud, som jag stör mig på.

överdrivet bekräftelsebehov, speciellt uttryckt på sociala medier.
sociala medier. älskar och hatar. är lika beroende som de flesta men känner en längtan bort från det.
oförmågan att umgås utan mobiler. oförmågan att kunna fokusera på en sak. att äta middag över ett samtal istället för över skärmbelysning.
skärmar och hur dum i huvudet man känner sig efter att ha suttit framför en en hel dag.
systemet som vi är inlåsta i efter egen vilja.
sjukvården. hur man kämpar för att hjälpa och göra alla till lags utan några medel. hur vi får sämre betalt än lagerarbetare utan utbildning. hur vi ska lösa alla problem och förstå allt och alla. hur vi ska bli utskällda och behandlade för att folk inte kan se längre än sin egen nästipp.
egoism. oförmåga att se helhet och utanför sig själv.
när folk gör undantag för sig själva.
jag, jag, jag.
att alltid vara så himla förstående när ingen annan förstår ett skit.
makt.
pengar.
makt och pengar.
de som sitter på makten.
folks uttryck för rättighet att äta kött. sen när äger man en annan varelses liv?
när man tror att man är ett team men den andra är en solist i smyg.
smulor o hår som fastnar under fötterna.
hetsen till fylla.
olika villkor.
all skit som kvinnor måste gå igenom men inte män. för att det inte alls är jämnställt på långa vägar.
att allt ska planeras så in i helvete. hela tiden. typiskt tröttsamt svenskt. oförmåga att vara i nuet.
starka lampor överallt.
folk som röker. eller när folk röker snarare kanske.
alltså sammanfattat, som alltid.
rädslor.

måste ha luft nu, måste ha space, måste andas. annars blir man bitter.
så många gånger de senaste månaderna har man velat ge folk en käftsmäll för att de ska vakna upp ur sina komaliknande tillstånd. velat fly undan mängden.

räddningen, ljusglimtarna ligger också i utbytet. tacksamheten man får tillbaka, oavsett på vilket sätt.
värmen, närheten, känslan.
frekvenserna.
när jag faller in i en offerroll men kan zooma ut och hitta den andra versionen, den jag vill vara.
vetandes att jag kan mer än så.
att jag inte är beroende av någon eller något för att klara mig.
allt stöd som finns och där även tack vare de kommunikationsmedel vi har-även om de behöver strypas.

anyway. nu ska jag hitta tillbaka till det andra och ge det utrymme igen. det som inte är menat att följa med på den resan nu kommer att falla undan. det blir som det blir och som det är menat.
nu ska jag fortsätta rensa på andra sätt.

Lätt huvudvärk o spända muskler i försök att utföra sitt jobb med bakbundna händer.
Tacksam över att detta är näst sista veckan, men till o med det känns lite för länge. Trots. Att. Den. Så. Kallade. Sommaren. Har flugit förbi och suddat ut en del av det där vi uppnådde långt borta på en fridfull plats.

Hur många ska köras i botten innan systemet kraschar?


-Onthego.

Två år sen sist, i ett helt annat sinneslag, en annan del av livet. Varmt omtumlande stökigt. Nu med helt annan blick, invirad i ull och galon funderandes på om vantar kanske ändå hade varit en bra ide.
Way out west.
En festival för hippa stockholmare som inte pallar med riktig festival, enligt vissa.
Well haters gonna hate.
Tydligen är jag den nya hipstern, vi läste det minsann! Man har matlåda i glas, äter veganskt och gör kombucha. Typ så. Gärna för mig i så fall. Om medvetenhet blir trendigt är det ett positivt skifte enligt min mening.
Nu ska jag värma upp mej på vagnen och sen mysa i faktumtältet i några timmar.


-Onthego.

Längesen.

Det var ett tag sedan. Det är energimässigt. Märktes tydligt idag, en av de alla nästan likadana arbetsdagarna där jag stirrar på en skärm och gör mitt bästa med skrala medel. Nödlösningar varje dag. Egoism, missnöje men också tacksamhet. Vi griper efter halmstrån hos ett folk som begär och begär, som aldrig stannar upp för att se utanför sin egen sfär.
Det är sjukt tärande att jobba i ett system som har hållit på att falla samman länge nu.
Idag nån slags edge när eftermiddagsstirrigheten slog in.
Jag som mellanhand får ta en hel drös med...ja finförpackad skit kan man väl säga. Tack och bock men ska det vara så är det inget jobb jag känner att jag kan eller vill göra.
Tre veckor till.
Lite? Mycket?
I relation till vad?

Hade god lust att be någon annan ta min yogaklass men visste väl någonstans att det skulle göra mig väl. Det blev tydligt vad jag ville förmedla.
Chilla.
Slow the fuck down.
Andas.
På djupet. På riktigt. Länge.

Kändes grundat och genuint, inifrån. Bra feedback. Bra känsla.

Jag vill leva ett liv i en vardag där jag inte behöver tråna efter helgen och ha lätt ångest på söndag kväll. Där är jag inte i nuet tyvärr så tack o lov att det är fredag i morgon. Må vädergudarna vara med oss och samtalen skrala när jag ramlar in på jobbet i morgon bitti.

Tack på förhand.


-Onthego.