Kvällsfunderingar

Det är september och man kan ana höstens intåg i luften och framförallt i kvällarna som blir allt mörkare. Men sommaren har inte gett upp än. Själv går man bara och hoppas att det ska vara för evigt (typ). Just nu finns det inte ett uns av längtan efter höst och vinter i mig. Inte ens tanken på att åka bräda är lockande, trots att det var alldeles för längesen. Istället börjar jag redan känna hur skönt det vore att åka någonstans varmt i vinter.

Jag kan se mig själv slirande i slask och spåriga cykelbanor på mina nu extra smala däck med garanti. Försöka undvika isfläckar...svänga så försiktigt att man nästan åker av vägen...frysa om benen....snöstänk...huuuuuuuuuu!

Och detta trots den underbart varma sommaren.

Jag skiter i adventsstjärnor och julmys, tända ljus och snöänglar. Jag vill se stjärnklara nätter från en varm sandstrand. Jag vill svettas, gå omvägar för att få gå i skugga, dricka litervis med vatten och växla pengar.

Och min erfarenhet av de 3 dagars praktik jag hittills har uthärdat säger mig att jag inte vill jobba heltid som sjuksköterska (eller lär man sig att kunna upprätthålla ett liv utanför som faktiskt innefattar socialt engagemang?). Hur i allsin dar ska man dessutom hinna med en framtida familj...det står utanför mitt förstånd. Vart ser jag mig själv i framtiden? (jag vet inte)

Vad framkallar dessa små ångeststunder då man det bara känns så segt...är det vädret? Mitt humör styrs nog faktiskt ganska mkt av vädret (och hur mkt mat och sömn jag tilldelats). Undrar om det betyder att jag e en riktigt surmulen typ? (med tanke på att jag bor i ett land som är mörkt och kallt större delen av året)

I can go on forever...men jag känner att det kanske är vettigare att borsta tänderna och hoppa i säng. Imorgon är det dags igen...men inte tidigt iaf. Alltid nåt.

Sov gott.