Gripande, rörande.

För en tid sen skrev jag om en massageterapeututbildning som jag vill gå. Axelsons. Jag undersökte närmare och fann att utbildningen finns i göteborg (min blivande stad). Bra.

Men sen såg jag prislappen för kalaset. Att utbildningen är på heltid tycker jag är bra, men det betyder samtidigt att den är på heltid. Hur ska man kunna leva utan inkomst?

Lite smått sorgsen lade jag ned dessa drömmar för realistisk, det måste man ju vara. Platsbanken nästa.

Tills igår.

Pratade med Mannen. Han propsade på att jag skulle gå utbildningen. Gärna, men hur?

Nu finns hoppet och den här gången verkar det nästan lite realistiskt. Hur?

Manne säger att han inte tänker låta mig betala hyra om jag inte har någon inkomst (logiskt, men absolut inte självklart). Manne säger att hans fasta utgifter kommer att vara ungefär desamma oavsett om jag bor med honom eller ej. Manne säger prata med dina föräldrar.

Föräldrarna säger att de har resonerat och ställer upp för mig, hjälper mig att kunna betala kursavgiften. De gör det omöjliga möjligt. Det betyder mycket.

Jag har haft lite ångest inför framtiden som verkar innebära flytt till främmande stad, sambo-liv (premiär!) och vuxenliv(jobb). Ganska läskigt enligt mig, mina 25år till trots.

Nu verkar en möjlig framtid ta form och den verkar inte alls lika läskig. Jag har dessutom fått kontakt med Sats i Göteborg som verkar behöva tillökning på instruktörsfronten till 2008. Just nu känns det ganska bra. Men mycket som ska göras inom den snara framtiden också.

Nu gäller det bara att ni kommer och hälsar på mig där på västkusten också, miss you friends!