Jag lever och mina patienter också.

Tredje dagen på jobbet är förbi. Det är fortfarande jäkligt rörigt i min skalle och allt som oftast känner man sig tafatt och bortkommen. Därför finner man glädje i de små sakerna man kan göra för patienterna. Hämta lite kaffe, smörja deras rygg eller leta upp ett telefonnummer. Och kanske uppskattas detta lite extra eftersom man sen, när man kan det mesta, inte bryr sig om eller prioriterar det lilla på samma sätt.
Det känns riktigt bra när man säger hejdå till en patient som tackar för ett gott bemötande.
Så det finns glädje även i detta riskfyllda yrke.
Det ansvar man har är läskigt. Det går inte att fuska. Det märks. Och folk kan dö som en direkt följd av ditt handlande. Det vore på många sätt väldigt skönt att jobba i en butik.
Jag jobbar med männsikor i allra högsta grad.
Och när jag tagit hand om mina patienter lägger jag handen på mina kunder.





Desmond blev lite skadad i dag. Han var ute med Malin på en mastodontpromenad tillsammans med två andra hundar och plötsligt flög de ihop. Ingen större skada skedd, men lite skrapsår och en chockad hund. Desmond ser väldigt moloken ut och tycker med största sannolikhet väldigt, väldigt synd om sig själv. Bakåtsrukna öron och stora vaksamma ögon och långsamma steg. Han ligger in sin bur o misströstar.
Det positiva är att han inte verkade bry sig att jag lämnade honom ensam i 10 min. Gick en sväng och stod sedan utanför ett vidöppet fönster utan att höra ett knyst. Han måste ha varit tyst. Det känns som en seger, trots allt.