När man träffar nya människor...okej när man träffar nya människor som man kan komma att ha någon slags relation med framöver. som är mer än vänskaplig. så hamnar man ju oundvikligen i nåt slags tanketräsk (iaf oftast) där man ska försöka avgöra om personen i fråga verkligen är lämpad för uppdraget. man ställer personen i relation till andras relationer. tidigare. andra personer. ja, allt det där. för man vill veta. är det nåt att satsa på, eller?
man är logisk. man tänker med hjärnan. man kanske gör listor. man försöker känna efter. se in i framtiden. man kan göra detta mer eller mindre men det är sjukt svårt att låta bli.
Detta diskuterade jag i kväll med en god vän, J.
Så.
Man kan ju tycka nån e assnygg och man kan ju vara fysiskt attraherad av någon. Det är en sak. Det kan man vara fast personen inte alls är lämpad för något mer seriöst förhållande, det kan till o med vara ett riktigt as.
Är det så att snygga personer är snygga för att de inte har något annat att erbjuda, att de är snygga för att det är deras enda sätt att locka till sig en partner. Inget under ytan. Det är en teori. Målet för de flesta är förstås att hitta någon som har allt. utsida + insida = helhet och helthet.
:)
Men när man sitter där o klurar, då kan man fråga sig själv om personen fortfarande vore intressant om han eller hon var asful. Då har man sig ett svar. Ganska enkelt egentligen.
Man skalar av lite. Skalet. Finns de nåt intressant under skalet?!
ja.
nej.
kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar