Gurglar jag munnen med sesamolja, bloggar i en paus av städandet av kaosrummet och förundran över att ha avslutat steg 10. Två år har alltså gått. Två år i reflexologins tecken.
Jag vågar inte ens spekulera i vart jag hade varit någonstans idag om jag inte hade hoppat på det tåget.
Jag tror ju att allting händer av en anledning. Alltså var det givet att det skulle bli såhär, men tanken finns ju där ändå bland alla andra what if's. Men på ett bra sätt.
Jag är nämligen ganska säker på att jag hade varit någon annanstans, mindre önskvärd plats. Jag tror jag hade fått kämpa mer, eller kanske mindre, men att jag hade begravt mig själv djupare möjligtvis.
Jag är tacksam som fan för att allt är som det är. Blev som det blev. Kan bli precis som jag vill.
Det är vackert, det är fint, det är framtid.
Men i dag infinner sig en känsla av. glädje. förvirring. vemod.
Oskrivna blad ligger framför mig.
Jag börjar skriva...
Jag är drotting över tangenterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar