Hela dagen har känts så seg och lite menlös, trots glimtar.
Jag anade att det skulle lyfta först efter yogan och så sant. Nu sitter jag och tokvibbar på livet som på många sätt är högst oklart. Regnet öser ned, boendesituationen är i gungning, jada jada jada. Men ändå känner jag en enorm tacksamhet(!) över allting och lite extra till de personerna som faktiskt har fått mig att må dåligt, som har sårat mig på ett eller annat sätt. Skumt? Det är för att nu, med lite distans, är det så mkt lättare att se att det skedde av en anledning och att det aldrig var menat att bli så som jag då önskade. Att det som kunde ha blivit då inte hade lett mig framåt utan lämnat mig stillastående. Så med öppna ögon och distans kan jag säga tack och bock och jag ser på framtiden men förväntan och hoppfullhet.
Och jag väljer kärlek!
- bloggat på språng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar