Att åka tåg är att resa. Ja. Att resa, färdas, ensam utan sällskap blir lätt något av en inre resa också. 14,5 tågtimmar på tre dagar betyder att jag har läst, lyssnat mig igenom allt från klassiskt till dubstep, facebookat, svurit över dålig täckning och rest tillbaka mentalt till diverse olika platser och minnen.
Kanske behövs det ibland.
För att jag sitter här på ett tåg, det är en mening med det också.
Såklart.
Man skiljer gruset från kornen.
Man funderar och känner efter. Reflekterar.
Jag var på begravning idag. Farmors.
Hejhejhejhejochhejdå.
Fint.
Farmor gled ned i jorden sänkt av händer som älskar henne. Av jord är du kommen...
En ros på det.
Jord på det.
Där nere. Tillsammans med farfar.
Återkommer till. Att. Döden. Bara är ett begrepp.
Prästen kände medlidande med oss. Jag såg det. Alla såg det. Jag kände medlidande för prästen.
Jag tror inte riktigt. På döden.
Så jag var inte så ledsen. Jag såg det fina i allt. Ljuset. Kände dofterna. Av alla de där vackra blommorna som kommer att frysa ihjäl i natt. Dont bring flowers after im dead. När jag dör behövs inga blommor. Kanske nån syren. Liljekonvalj. Jag förstår tanken ju. Men ändå. Och när jag dör, för Guds skull. Om det serveras smörgåstårta vrider jag mig i graven. Skåla med rödvin och dränk sorgerna i vitlök.
Men nu tänkte jag ju inte att detta skulle ske speciellt snart alls. Men ändå. FYI.
No pun intended.
Sådärja.
Men livet har sin gång.
Så jag log med öppna ögon.
Kvävde skratt. Det låter väl sjukt kanske men så var det. Inte för att jag vill skratta åt döden. Men allt behöver inte vara så allvarligt. Faktiskt. Så egentligen tycker jag nog att man kan det, skratta åt döden. Utan att på något sätt ohedra den som har gått vidare.
Inte vill väl farmor att jag ska vara ledsen?
Hon är där hon ska vara just nu. Och hon är samtidigt här bredvid mig. Sätet är tomt.
Men.
:)
- bloggat på språng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar