Jag vaknar med snurrande skalle efter för lite sömn och en ogynnsam dröm.
Igårkväll dansade jag mig svettig, gick genom sommarnatten, allt det där...
ändå.
känslan. eller kanske okänslan. bekräftad. i uttryck, i vibbar, i ord.
det får frustrationen att välla upp och orden att flöda ännu mer och här är jag nu. Innan jag knappt vaknat, iaf klivit upp ur sängen, har jag sms:at, chattat, uppderat, kollat flöden. Men det är inte den biten det här handlar om. For the win or contrary.
Det handlar om frustrationen.
Frustrationen kan förstås komma i olika lägen, vänat eller oväntat. Man kan känna igen den lätt.
Som sagt dominerade den min morgon.
Jag noterar att jag har massa massa fina människor i mitt liv. De ramlar in, några faller bort, men mest ramlar dem in tycker jag ändå. Vi pratar och är på olika plan hela tiden. Interagerar med varandra, utbyter energier och glädje, sorg, livet. Det är vackert att på en gång kunna öppna upp såpass mycket för helt nya personer, från båda håll. Kanske är det samma själar alltid. samma samma.
Vad som har triggat allt detta nu är att jag ser. Jag ser så många av dessa människor gå runt i cirklar. Runt, runt går dem. De pratar om universum om känslor och allt möjligt stort, smått, djupt, ytligt. Dem är vackra. Man vill dem väl. Man pushar varandra.
Och sen.
Sen springer de tillbaka in i sitt egna helvetes hamsterhjul, tillbaka till skiten, till sitt upprepade mönster. zick zack sick zack. De gör om och gör om men hela tiden samma sak. History repeating. De lyssnar och tar råd, men är ändå oförmögna att skrida till handling. På grund av? tankar? känslor? egon? vanor? säkert allt.
Jag vet att det inte är lätt, dem vet att det kommer att ske och ske och ske tills det sker en förändring. Ändå kan de inte. Inte nu.
Jag börjar känna mig tjatig. Samma tugg, olika vinklar, nya personer.
Är det mitt hell att stå "klarsynt" bredvid utan att kunna göra mer än att påpeka?
Hjälper jag dem?
kanske.
Men att stå bredvid och bubbla av frustration när någon man bryr sig om väljer att skjuta sig själv i foten igen är ganska prettymuch energikrävande. ganska prettymuch kan man säga.
Vad gör man?
Borde jag släppa taget?
men vad händer med dem då...?
Igårkväll dansade jag mig svettig, gick genom sommarnatten, allt det där...
ändå.
känslan. eller kanske okänslan. bekräftad. i uttryck, i vibbar, i ord.
det får frustrationen att välla upp och orden att flöda ännu mer och här är jag nu. Innan jag knappt vaknat, iaf klivit upp ur sängen, har jag sms:at, chattat, uppderat, kollat flöden. Men det är inte den biten det här handlar om. For the win or contrary.
Det handlar om frustrationen.
Frustrationen kan förstås komma i olika lägen, vänat eller oväntat. Man kan känna igen den lätt.
Som sagt dominerade den min morgon.
Jag noterar att jag har massa massa fina människor i mitt liv. De ramlar in, några faller bort, men mest ramlar dem in tycker jag ändå. Vi pratar och är på olika plan hela tiden. Interagerar med varandra, utbyter energier och glädje, sorg, livet. Det är vackert att på en gång kunna öppna upp såpass mycket för helt nya personer, från båda håll. Kanske är det samma själar alltid. samma samma.
Vad som har triggat allt detta nu är att jag ser. Jag ser så många av dessa människor gå runt i cirklar. Runt, runt går dem. De pratar om universum om känslor och allt möjligt stort, smått, djupt, ytligt. Dem är vackra. Man vill dem väl. Man pushar varandra.
Och sen.
Sen springer de tillbaka in i sitt egna helvetes hamsterhjul, tillbaka till skiten, till sitt upprepade mönster. zick zack sick zack. De gör om och gör om men hela tiden samma sak. History repeating. De lyssnar och tar råd, men är ändå oförmögna att skrida till handling. På grund av? tankar? känslor? egon? vanor? säkert allt.
Jag vet att det inte är lätt, dem vet att det kommer att ske och ske och ske tills det sker en förändring. Ändå kan de inte. Inte nu.
Jag börjar känna mig tjatig. Samma tugg, olika vinklar, nya personer.
Är det mitt hell att stå "klarsynt" bredvid utan att kunna göra mer än att påpeka?
Hjälper jag dem?
kanske.
Men att stå bredvid och bubbla av frustration när någon man bryr sig om väljer att skjuta sig själv i foten igen är ganska prettymuch energikrävande. ganska prettymuch kan man säga.
Vad gör man?
Borde jag släppa taget?
men vad händer med dem då...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar