Balder all over the night.

Nu gjorde jag precis det där jag inte skulle gjort men det kanske är bra att vältra sig i skräp ibland.
Sånt som får en att känna sig så jävla liten och sårad, obetydlig, frånskild från allt det andra bra.
Så jävla liten.
Det får mig att vilja ta mitt pick och pack och gömma mig nånstans där någon till slut hittar mig. Någon som inte är du. Någon som är modig.
Samtidigt vill jag sträcka på mig och slå. Slå tillbaka på allt det där fastän jag vet bättre. Orättvisorna och rädslorna. All skit som upprepar sig. Vi är så jävla dumma.

Jag vill att det ska vara nu för jag vill stänga av världen för en stund. Passande. Snart är jag där, men tiden är så märklig och fan vad trött jag är på mycket.

Egot skriker.

Och ni andra är så fina. Jag menar det. Jag med. Hon ser.
Hur jag famlar ramlar reser,
vart?

Allt vill jag säga så att du förstår att det är okej fast det ändå inte är det. Va? Nä jag fattar inte ens själv. Själen skälver själviskt.
Wtf.

Kan man pausa?
Spola tillbaka. Ångra. Spola framåt. Nä just det, det är ju just det jag brukar tjata om. Nuet. Acceptans.

Jag ska hela mig själv. Jag ska utan tvekan gräva ned lik med de som håller min rygg men jag ska heller inte slösa min dyrbaraste i onödan, det ska också vara klart som korvspad. Och min kvot med tålamod håller på att tömmas i allt snabbare takt. Jag vet inte ens om jag vill fylla på.

Jag vill ha raka rör och modiga medmänniskor. Inte järnrör och fegisar. Gräv ned er och väx upp på nytt.

Det här är inte mitt högsta jag men det är ärligt. Jag önskar jag hade nåt att knapra på. Som smulade ned hela din säng. Inte min, din.
Och så hon och han och hon igen, fin.

Kasta inte pärlor på svin.


- Posted using BlogPress from my iPhone