ink.

Känslan att befinna sig i surret av maskinerna och det flödande adrenalinet i luften när man själv kan slappna av. Det smittar ändå. Jag plockar upp det och det känns som lamporna är lysrör och luften vibrerar lite mer än vanligt. Ser. Känner. Andas. Röd hud. Svart hud, bläck. Ingen återvändo.

Bekant så bekant.
Är det det man fastnar för?
Vad blir nästa? Ständigt processerande tankar.
Blir det en utav många eller en ensam krigare som påminner om livets goda?

Hur många djur ska smycka min kropp? Varför tycker vissa att det är konst och andra bara konstigt. Jo men så är det bara.

Han kramar den blåklädda kanten och håller andan.

Smärtan.
Svärtan.
Fördömande.
Befriande.
Är.



- Posted using BlogPress from my iPhone