tisdag.

När jag recappar den senaste tidens händelser blir jag nästan mållös själv, fast jag vet allt. Och trots stormar, toppar och dalar är jag så himla glad och tacksam över att det här är mitt liv och de personer som är en del av det. Ni är så jefla viktiga!

Man måste tillåta sig själv att känna.
och att våga.

Hon säger så fina saker och jag säger samma tillbaka och där är vi idag och det är allt som är.
Jag kan knappt uttrycka vad jag känner gentemot dig o dig o dig o er och dem. kärlek. det kan man säga, som samlingsord.

Vissa personer är modigare än andra, det märks allt tydligare. I slutändan är det de som kommer vara kvar. Sådant sker naturligt. Det stämmer, som hon sa, att jag är selektiv. Trots det känns tiden knapp för alla jag vill träffa så ofta och ändå ha tid för mig själv.

Ibland undrar jag vilken röra jag försatt mig i och om det är värt det, men sen inser jag att det alltid är det. värt det. oavsett. för att jag inte kan agera på något annat sätt, jag kan omöjligt vara någon annan än den jag är precis just nu.
å när jag hör era speglingar blir jag rörd.

som alltid, life is quite now.