ja just ja.

det dyker upp saker. och jag tänker "jaha, mhm, kanske si kanske så..."

så blir jag lite stressad för de tvingar mig att tänka framåt.

på sätt o vis är samhället så bakåtsträvande. eller bakåtsträvande framåtsträvande men icke närvarande. vaffan!

jag minns knappt hur den här dagen började, men sen kommer jag ihåg att jag vaknade på hennes soffa efter att ha sett honom beställa latte med mandelmjölk i drömmen.

ja just ja.

sen hörde jag barnskrik och gick upp.

det hon tyckte var beskt tyckte jag var sött.

det hon blev pressad av kände jag falla på plats i hela mitt jag.

allt inom sin tid.

sen gjorde jag havrelatte utan el eller ja, jag kokade ju inte upp vattnet över öppen eld, men ändå.

grävde ned mig i orden på print, sen kom svetten.

sen orden. tröttheten och flödet på våning 23.

dagen har påmint mig om så mycket.

bra saker.

maria, att äta för mycket är inte snällt mot kroppen.

just ja.

man måste inget. inget. okej man måste äta, sova, skita, andas o sånt, men yougetmypoint.

jag kastar det på mig själv när jag känner vad som trycker på utifrån, påminner. jag måste inget.

jag kan säga nej. för att jag inte vill. för att jag inte känner för det. för att jag har bättre saker för mig.

inget är svart, inget är vitt, allt är en regnbåge och ibland är folk en fisk.

så är det och jag tycker om dig för nu. det betyder allt och samtidigt inget. eller?

"du verkar vara en sån man vill sitta med på en tibetansk bergstopp och leva i nuet med för resten av livet."

wow.