Solen skiner men jag bara ligger kvar på rygg i sängen och bläddrar mellan bilder och sidor fyllda med text. Ibland talar de till mig ibland talar jag till mig själv fast tyst. Känslan av att emellanåt fastna i vardagsgeggan som liksom gör mig till en dödare version av mig själv kräver små uppvaknanden. De finns där.

Det där ömma slår också ned ibland med full kraft och gör en skör och stark på samma gång. Den oexisterande distansen som ändå finns där förutom fysiskt.vill inte ha den.

Minns det tidigare när skiftningarna där ute blir mer märkbara. Vart jag var på väg då och till viss del nostalgi i allt det där som då var främmande och undran om det skulle vara annorlunda nu. Såklart.
Stillheten som var så befriande och uppenbarelserna i det så enkla. Att göra det igen, det ska jag.

Årstider och relationer, i ständiga rörelser och flyktig förförelse.
Jag ger mig hän.