Som igår. En dag framför skärmen är inte en dag för mig. Tröttheten slog till och hade jag haft ett val hade jag bäddat ned mig sen. Fick nåt slags vemod. Ville vara tyst.
Hade inget val.
Buss och dubbla klasser. Måste.
Gör det.

Känslan efter...den upphör aldrig att förvåna mig och göra mig tacksam.
Lugnet.
Luft på vägen. Ljus som dröjer kvar fast hösten ibland anas i luften.
Han har lagat mat så jag behövde inte äta mackor till middag. När ögonen går i kors o rösten är liten läser han tre kapitel. Somnar nära.

Drömmer om er.

Får ligga kvar när jag brukar hetsa mot dörren. Får känna tacksamheten och börja dagen med en frukost i sällskap av en av mina bästa.