Ska nu rycka upp mig och gå ut igen, sen är det dags att bege sig till SATS för min pumpklass 16.30. De ringde nyss från Backaplan o frågade om yoga vick ikväll 19.30 Ska jag?
Igår hade jag ett lite breakdown och förklarade deppigheten för mannen så gott jag kunde. Han är aldrig deppig, kan inte förstå hur man kan vara nere utan att nåt särskilt har hänt. Är det inte konstigt? Eller är det jag som är konstig?
1 kommentar:
ibland skulle jag vilja vara som mannen din, alltid vara på samma nivå. fast jag skulle nog sakna mina humörsvängningar ändå.
Skicka en kommentar