Jag vet inte vad det är med Göteborg alltså. Ingen annan stad har fått mig att känna så mkt kärlek när jag kommer hem, oavsett hur bra jag har haft det.
Allt som är jag välkomnar och välkomnas. Njuter av ljuset.
Mörkret. Doften. Folket.

Här. Nu.

Där. Då. Nyss. Malmö. Han. Vi. Jag.

Klockren bussresa hem. Gobybus får tummenupp. Lagom sena så att jag hann med. Wifi som jag visserligen inte använde för det sinkade spotify och eftersom jag köpt nya, asgrymma, lurar av C var det helt oacceptabelt.
Ge mig superbas.
Nneka.

Hemma är i nattskenet av Liseberg. Med ljudet av spårvagnar bakom all bas. Neonljus. Kärlek. Hur ska det någonsin kunna vara annorlunda?
Samtidigt som allt
Förändras. Är i rörelse. Vibrerar.
Jag skjuter ut kärlek och får tillbaka. Vill vandra hela natten och beundra stjärnhimlen och sommarnatten.

Hur saker. Platser. Personer. Som fram till alldeles nyss inte alls fanns där. Känns så självklara, passar så bra in. Att man undrar om det verkligen fanns ett liv innan. Man har glömt hur det var. Så har ni alla fått mig att känna. Finafinafinafinablessedfriends.
Loved ones. Loved once. Twice. Many.

- bloggat på språng.