Lökigt.

Jag kommer hem, helt jäkla slut, kastar mig över den indiska hämtmaten, stirrar framför mig och undrar vad fan jag håller på med egentligen? Kör mig själv i botten?
Jag är redo för sängen och klockan är...halv åtta hos mig.
Kiffe kommer hem, ser på mig, säger att jag måste skala av. Peel off the layers of the onion that is your life, så säger han. Jag vet att han har rätt. Jag har vetat det ett tag nu, men jag vet inte riktigt hur.
Jag vill för mkt.
Nu när jag har ätit, sällskapat, sett vacker vacker grönländsk natur på tv, duschat och surfat är jag pigg igen. Och nu är klockan kvart över elva. Och ju mörkare det blir, ju kallare och blötare och torrare det blir, desto mer vampyr blir jag. Kanske är jag vampyr under det mörka halvåret. Minus blodet. Jag saknar nätterna. Jag saknar att jobba på nätterna, men inte jobbet på nätterna. Snarare saknar jag allt det andra som kom på köpet när jag jobbade nätter. Jag saknar det som var då, hur lunket flöt. Jag gillar att vara vaken på natten. Att känna sig redo för slafen när klockan är åtta känns fundamentalt fel i mig. Jag saknar att bo vid korsvägen, att bo med kajsamiraochblondie. Fast det betyder inte att jag vantrivs nu. det gör jag inte. jag är nu. och jag manifesterar, repeterar mantran. Du måste motarbeta mig väldigt mkt om det inte är så att våra vägar möts mkt snart igen om man nu ska utgå från hur lagarna i universum fungerar. den som lever får se och det tänker jag banne mig göra. som fän också.
nu släcker jag.