Det är natt och jag är vaken men inte för att jag inte har somnat. Jag vänder på det igen. Jag ska snart gå upp och åka genom kylan till den varma salen. Lite värmeabstinens efter helgen.
Igår: behandling. Mental.
Så i natten, i denna natt, i vakenhetens speciella känsla, landar tankarna på ny mark.
Tack.
Låt mig kunna släppa nu. Fast nånstans gör jag det ändå motsträvigt, för jag vet hur starkt det var. Det är över nu.
Men jag kommer ihåg. Det får man. Minnena brukar vara finare än verkligheten var det någon som sa. Någon som inte heller längre är med i leken.
Personer.
Passerar.
Vissa kommer tillbaka, andra blir bråkdelar.
Ändå känns det. En tagg, du är en tagg jag plockar ut ur foten. Hjärtat på foten.
Hålet är kvar.
Foten är filad.
Låt bitar falla på plats. Är det inte dags nu? Snön lyser upp i mörkret.
Jag har ingen stjärna.
- bloggat på språng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar