Döden.

Som sagt, jag ser nog inte på döden på samma sätt som gemene man.
Den senaste månaden har den dock gjort sig påmind. Jag vet, folk dör hela jävla tiden, man kan ju inte beröras av allt och alla.

Jag kan inte säga att det gör det bättre eller lättare egentligen. Men man är ju mer förberedd när någon som varit sjuk en längre tid till slut får somna in. Ibland kan det kännas som en befrielse till och med. Saknad finns säkert alltid men det är väl egot som talar. Vad som än händer handlar det om hur du väljer att reagera på det. Ja, väljer. Hur möter du framgångar, motgångar, bortgångar?
Det värsta du kan göra, tror jag, är att blunda.
Knipa hårt med ögonen och gå åt ett annat håll.
Vilka blir följderna?

Så, vackra själar, vila i frid eller lev där ni är nu.
Man kan sörja att ni inte längre finns vid vår sida i samma form, men jag ser det som att erat budskap till oss, som är kvar här är:

Lev nu.

Är det inte just det som blir så extra uppenbart när någon plötsligt rycks bort?
Att somna och sen inte vakna.
Plötsligt händer det och det kommer hända alla.
Skulle jag somna nu skulle jag nog vara lite missnöjd för jag är inte färdig.
Å andra sidan, det finns betydligt mer ofördelaktiga sätt att försvinna på.
Gråskalor.

Himlen grät i söndags, nu vet jag varför.
Det var en perfekt bakisdag. Filmdag.
Nu skiner solen igen och jag ska fånga den här dagen lite mer.
Jag ska ta min lilla vän på promenad.
Jag ska möta luften och jag ska dra in den djupt ned i mina lungor och fingertoppar.
Jag ska återigen känna tacksamhet för just den här dagen och er alla.
Er alla.
Och mig själv.


- bloggat på språng.