Ibland känns det som om ni kör om mig i den yttre filen. Ibland i porshar, ibland i värsta kombovolvon med fyrhjulsdrift och bagageutrymmes större än mitt rum. Ibland kanske någon i en sån där Audi TT som jag en gång fick ett löfte om att en gång äga. Det visade sig vara ett tomt löfte. Det gör inget. Inte nu.
Vissa av er bränner förbi med gasen i botten, med siktet framåt, men tunnelsyn och ingen som helst koll på hur mycket bensin som finns kvar i tanken.
I tanken. Vad finns kvar i tanken?
Tanken om nu.
Andra kanske vrider på huvudet, ser mig, låtsas att inte se. Eller vinkar. Vissa kanske tycker synd.
Jag cyklar i högerfilen, pumpar fart med mina quadriceps. Hamstrings. Etc.
Jag känner vinddraget! kör bara så snabbt benen förmår. Vilar i nedförsbackarna, kämpar i uppförsbackarna. Jag rullar. Till ljudet av däck mot asfalt och den tysta musiken i mitt inre.
När jag tittar åt vänster blir jag lite förvånad.
Jag trampar på, men stannar för en matpaus när jag behöver det. Jag har inte rent mjöl i påsen, jag har glutenfritt i kleankanteen.
Jag gör som jag vill när jag vill.
Och fastän jag kanske rör mig långsammare står jag ändå och väntar på de andra längre fram. Fosho.
Vi ses, baby.
- bloggat på språng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar