Jag ligger på golvet, igen, och sträckläser Kristian Gidlund eftersom det bara är ett sjudagarslån som går ut idag. Som vanligt är jag lite sen och förbannar mig över det samtidigt som jag inte bryr mig.
Läser hans historia,
hur hans värld rasar.
Insuper olika tragedier genom olika kanaler.
Varför?
Är det för att lyfta min egna tillvaro?
Tror inte det.
Mest för att känna.
Tröttheten har blivit mer fysisk men ändå inte kroppslig.
Mentalt är den mer ett äsch.
Orka.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt men måste göra det såhär.
Precis som du måste göra det,
på ditt sätt.

Om det är på samma sätt kanske vi möts där,
bortom tallarna.

- bloggat på språng.