Den är lite annorlunda den här gången men det är onekligen något som bara är. Större och starkare än att jag kan göra nåt annat än att låta mig svepas med. Det är väl det som är meningen också, utmaningen. För mig. Jag inser ju hur allt det som var ändå har präglat mig djupt och sitter envist kvar lite här och där.
Med små krokar.
Sakta börjar jag tillåta mig mer. Att släppa och känna i stunden i mörkret där man nästan inte säkert vet om det verkligen hänt. Fast känslan som det skapade är knappast påhittad. Jag vill tillbaka till den, knarka den som om det inte finns någon morgondag.

Sakta framåt mot stillsamma äventyr och vilda nattliga vilopulsar.

Närheten som stegras och klistras ihop. Mer och mer. Intensivt öppet ärligt.
I natten kan man gömma sig när det är läskigt och vara en lite annan version av sitt alldagliga jag.

Jag har alltid gillat nätter.




- Posted using BlogPress from my iPhone