envist håller jag ändå fast vid att det kommer att komma ett sista sommarryck där jag får gå i shorts och svettas igen. samtidigt har jag landat i tanken och känslan på att den där peaken är förbi och det är okej. vi befinner oss i något slags ingenmansland som trappas upp när hösten på riktigt blommar ut och exploderar i färger som också är miljövänliga.
och allting som finns nu kommer att finnas då om vi vill det.
det behöver jag påminna mig själv om ibland.
det slog mig också alldeles nyss, att hösten kanske kan var bra för oss, om vi vill spinna på den tråd som vi tvinnar men inte tittar på. kanske blev ljuset för starkt och för mycket för vissa själar som behöver gro i tryggheten av mörkret, tänkte jag när jag romantiserade natten för mitt inre.
det återstå att se, liksom resten av livet.
och allting som finns nu kommer att finnas då om vi vill det.
det behöver jag påminna mig själv om ibland.
det slog mig också alldeles nyss, att hösten kanske kan var bra för oss, om vi vill spinna på den tråd som vi tvinnar men inte tittar på. kanske blev ljuset för starkt och för mycket för vissa själar som behöver gro i tryggheten av mörkret, tänkte jag när jag romantiserade natten för mitt inre.
det återstå att se, liksom resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar