färden.

på färden som tog mig tillbaka nordväst vaknade någon slags ilska inom mig, konstigt nog.
eller kanske inte konstigt.
när landskapet bredde ut sig utanför rutan och susade förbi återkom återigen den där längtan. bort. att lämna allt en liten stund, allt det bekanta. det är en tudelning mellan livet jag trivs i och staden jag älskar, människorna som värmer mitt hjärta och det där andra. det som är lite större, det som ger perspektiv. liten på jorden...
det som den här gången inte kändes som flykt, snarare perspektiv.
valår. (nittioåtta jag röstar från soffan. med mittenfingretiluften)
tillbaka i staden på promenaden hem möts jag av fredriks smilande, tomma löften och det där om att stoppa det organiserade tiggeriet som upprör mig fast jag inte borde tillåta mig det.
och jag känner mig trött. fast det är en sommarkväll i september och benen känns som om de skulle kunna springa tusen mil känner jag mig trött.
ska man verkligen ens behöva kämpa för ett rättvist samhälle? det är löjligt ju. jag har svårt att förstå att det FINNS. rasism. homofobi. kvinnoförtryck. allt det där.
är vi så små människor?
tydligen.
det är fan sorgligt.
kämpa för vaddå? jag tycker fan inte att livet ska vara en kamp. det känns som om vi sitter och vänder mynt i joakims pengabinge när bina försvinner utanför.
det är då jag får lust att resa långt långt bort, till en annan värld, även om det är samma.
skulle det vara en flykt ändå? kanske. att slippa se skiten, att välja en annan slags kärlek är ändå att välja kärlek.
det är det enda vi borde välja.
det är det enda alla egentligen någonsin vill ha.

vakna, sverige.