Jag har åkt i tio minuter men bara kommit några hundra meter.
Rutan är fuktig och mörkret överallt.

Jag såg det lilla hjärtat och slogs av saknad, eller var det hjärtat som slog eller han som slog mig?
Det känns konstigt när jag sväljer och öronen är fyllda med bomull. Är det utrymmet emellan allt som börjar breda ut sig? Mellantinget, mellanmålet, mellan jobb.

Meningen är målet, målet är öppet, målat i rött och öppet blödande som ett magsår som matas med kaffe svart likt mörkret som gömmer sig i hörnen av allt allt allt.

I morgon börjar resan mot mina djupaste hörn. Då får vi se, om jag är fylld med ljus som han säger. Kanske lurkar nåt i hörnen, där ska jag skrapa extra noga.

Jag är fan inte rädd och om jag blir det ska jag skratta faran rakt i ansiktet.



- Posted using BlogPress from my iPhone