alltså, den här hösten. sällan har jag varit med om mer omvälvande höst, eller period. efter ett tag blir det också tydligt att allting sker av en anledning. det är mycket jag har gjort för första gången de här senaste månaderna, på gott och ont.

idag var inget undantag.
för första gången sa jag, lugnt och sansat, till en främmande man att han kunde ta sin ilska och stoppa upp den någonstans.
jag har nog aldrig sagt det till någon, någonsin, när jag tänker efter. kanske om någon, men definitivt inte till någon.

det är inte så att jag har gått och blivit någon ilsken person, sådär generellt. jag har bara bitit ihop, hållt käften och knutit handen i fickan en gång för mycket nu. det tog 32 år, tydligen, men äsch.

det var befriande som fan.