att spränga barriärer.

det är annorlunda nu. jag snabbspolar och tröttnar på mig själv men förmår mig ändå inte.
det är så definitivt.

natten förminskade mig, men ni fanns där.
nu är himlen blå men det förändrar egentligen ingenting, kunde lika gärna blåsa orkan, så som insidan ändå känns.

det ända jag orkar är att vara med er, men det räcker inte länge till.
förändring. det enda konstanta i världen.
vem hade anat?
bilderna tog mig tillbaka till då.
jävla skitunge.

grattis, farsan.