Det värsta med allt det bra är abstinensen, löjligt påtaglig och svår att hantera trots allt det andra bra. Och att vakna t blå måndagshimmel för att gå t kneget "som vanligt" framkallar en lätt ångest som jag tänker vifta bort för att den är så onödig. Känslan av en dröm dröjer sig oroligt kvar men kan inte minnas vad det handlade om, finner bara allt det där som nu skriker inombords och undrar hur det blev såhär egentligen fast jag vet att det är något bra.
Somnade med tanken att jag aldrig velat stoppa tiden så många gånger som nu för tiden. Ganska fint ändå. Nu måste jag gå upp.
Och tänk...för bara en vecka sedan satt jag uppe i luften på väg hitåt. Mkt konstigt, tid o rum.
Å kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar