Orden fångar mig så som känslan. Orden skapar känsla och känslan skapar ord och de här dagarna har varit oändligt långa, och jag erkänner. Jag önskade stundtals bort dem, tappade mig själv i monotona dialoger som skulle varit kommunikation. Fyllde på med ord som borde varit mellanrum men jag orkade inte. Ville stanna men fick fortsätta. Orkade inte springa, blev irriterad, fick ont i magen.
Återkommer ständigt till det som egentligen upptar allt, kärlek och rädsla i ett virrvarr av ego och ifrågasättande. Hur omvärlden, samhället pressar på. Vill stöpa mig i deras förutbestämda form, vill att jag drar med dig ned i avgrunden men det skall aldrig ske.
En envis jefel för alltid.

Och jag ska våga. Ett steg i taget som blir till småskutt och vilda språng ut i den hejdlösa om jag tillåter det.

Du. Låser upp mig med det självklara modet och när jag hittar det är det som cellerna minns det från ett annat liv. Jag tror vi alla möttes där, må hända i andra former men vi är så bekanta för varandra, självklara platser och blinkande stjärnor på en centimeters avstånd.

Sammanfoga, smält ihop.

När jag blir rädd stänger jag av och skyller på att det är bra. Men sen öppnar jag ett öga och tar det för vad det är.
Ögon kan vara stängda, öppna, kaffebruna och blå. Blå är den varmaste färgen.

- Posted using BlogPress from my iPhone