Ändå kunde jag någonstans förstå att från och med nu finns ingen återvändo och jag överlämnar mig till det ödet, tilliten att det alltid blir precis som det ska.
...för hur kan det finnas något utöver sånt här?
Sammanfogas genom lager som tränger djupare och befästs, också utan ord. Helt annat än då.
Blir ett hot, ett utanförskap på grund av kärlek kan rädsla skapas, jag förstår. Vill förstå. Vill dela men förmår inte mer än att gå upp i den på ett sätt blinda buffén för egot och tillåta mig en jefla fest. Inte låta det bli en drog, bara bli hög.
Livet alltså.
En dag ska vi prata om allt det där begynnande också. Men nu väljer jag att se det för tillit och vara bara här. Att nuet separerar är en förlust av varje sekund när man tappar sig själv i att sakna någon innan den ens har gått.
Nu är det bara jag här.
Jag vill spola fram och bak och pausa en stund för alltid.
Mm...helt logiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar