Mitt i allt ger vi oss själva lite space och livet kavlar ut sig framför våra nysnörade fötter och nysnön förflyttar sig ett steg längre bort. Bortanför horisonten breder en annan framtid ut sig, biter av ett hörn och det smakar gott.
Undrar hur stort det är.
Fastnar i känslan och är nära igen, efter några diken. Att släppa iväg ens för en stund, det känns. Tanken på att lämna, känns. Men på något sätt, ändå, så det måste fortskrida.
Omslingrade, insnörade för evigt sammankopplade. Praise.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar