Jag pillar på läpparna tills det blöder igen för att jag inte står ut med ojämnheten och det där torra som kännetecknar den här årstiden trots att det är tretton grader ute. Rör runt i mitt pulverkaffe som är gott (faktiskt) och tänker igen att jag borde pausa. Att jag är tacksam. Att jag snart måste åka. Undrar om jag blir hungrig där borta. Undrar hur hon den nya kunden är. Borde jag fila ned naglarna lite till? Har hon börjat med sin nya medicin idag?
Jag har precis lyssnat på Annika Norlins sommarprat och vill att alla ska göra det. Vill veta mer om allt hon inte sa och diskutera det mer. Jag vill ha kvalitetstid med alla mina vänner på tu man hand, men vet att det är svårt att hinna.
Nu för tiden är allt svårt att hinna.
Det betyder att jag gör för mycket, tänker för mycket, allt det där. Det är en avvägning, vad jag ska tacka ja till för att ändå ha tid med mig själv. Speciellt nu när det bara är nån månad kvar. Man kanske kan köra på lite extra för sen blir det ju andra bullar. Men till vilken grad?
På väg hem från lunchklassen fastnar min blick på en jeansklädd päronrumpa som tillhör en tjej som går utan ytterkläder. Följer skumpandet när hon stövlar fram till en tiggare som ligger i barnets position på trottoaren med en kaffemugg i papp i sina händer. Han ser henne inte för han har blicken vänd någon annanstans. Inåt. Vem vet vad han ser. Hon hukar sig ned, har en termos i handen. Hon stryker hans rygg för att pocka på hans uppmärksamhet och någonstans där har jag passerat dem. men. Det räcker. Det räcker för mig för att bygga ett leende och känna en smula av allt HOPP som också finns i världen.
Tack, päronrumpa, för att du vågade, och förlåt för objektifieringen.
Allt fokus i media tycks ligga på världens alla problem och genererar ilska, hopplöshet, uppgivenhet. Har du hört vad som hände i Onsala? frågar de mig och jag har inte hört. Vill jag veta? Är det något jag behöver veta. Nej säger hon och jag förblir ovetandes. Ett tag. När jag slår upp morgontidningen får jag veta ändå. Snart ska jag inte läsa sånt längre. Snart ska jag minska min glugg ut mot världen och fokusera än hårdare på det som är bra. Jag ska lämna mitt älskade Göteborg, för nu. Men inte än.
Jag har precis lyssnat på Annika Norlins sommarprat och vill att alla ska göra det. Vill veta mer om allt hon inte sa och diskutera det mer. Jag vill ha kvalitetstid med alla mina vänner på tu man hand, men vet att det är svårt att hinna.
Nu för tiden är allt svårt att hinna.
Det betyder att jag gör för mycket, tänker för mycket, allt det där. Det är en avvägning, vad jag ska tacka ja till för att ändå ha tid med mig själv. Speciellt nu när det bara är nån månad kvar. Man kanske kan köra på lite extra för sen blir det ju andra bullar. Men till vilken grad?
På väg hem från lunchklassen fastnar min blick på en jeansklädd päronrumpa som tillhör en tjej som går utan ytterkläder. Följer skumpandet när hon stövlar fram till en tiggare som ligger i barnets position på trottoaren med en kaffemugg i papp i sina händer. Han ser henne inte för han har blicken vänd någon annanstans. Inåt. Vem vet vad han ser. Hon hukar sig ned, har en termos i handen. Hon stryker hans rygg för att pocka på hans uppmärksamhet och någonstans där har jag passerat dem. men. Det räcker. Det räcker för mig för att bygga ett leende och känna en smula av allt HOPP som också finns i världen.
Tack, päronrumpa, för att du vågade, och förlåt för objektifieringen.
Allt fokus i media tycks ligga på världens alla problem och genererar ilska, hopplöshet, uppgivenhet. Har du hört vad som hände i Onsala? frågar de mig och jag har inte hört. Vill jag veta? Är det något jag behöver veta. Nej säger hon och jag förblir ovetandes. Ett tag. När jag slår upp morgontidningen får jag veta ändå. Snart ska jag inte läsa sånt längre. Snart ska jag minska min glugg ut mot världen och fokusera än hårdare på det som är bra. Jag ska lämna mitt älskade Göteborg, för nu. Men inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar