Nu är jag där. Eller här.
I en ny säng som jag kallar min. Tillbaka i staden med lagom dos av söndagsnegativitet eftersom jag faktiskt ska till jobbet i morgon. Till jobbet.
Det klingar inte bra i mina trubbiga öron.
Känner hur motståndet väller upp och går ömsom in i det. Man får.
Tillåter mig. Ska peppa i morgon bitti men just nu gräver jag ned mig. Upp väller den sidan som sällan tar plats.
Den ser det ruggiga gråa utanför fönstret och känner de kalla vindarna som för länge sedan har passerat stadiet då det anses som svalkande.
Vaffan gör jag här?
Vad hände med paradiset?
Vill bort.
Från det här. Det mesta.
Jag kan ta med er, de flesta vill ändå komma och hälsa på.
Det positiva är den klarhet det ger.
Förhoppningsvis överdriver jag också.
Men med tanke på det skiftade perspektivet, kanske inte.
Vardagen, så som de ser och lever den, är inget jag någonsin strävar efter att falla in i. Det är väl det som skiljer oss åt. Fastän vi alla är samma. Lika. Ett.
-Onthego.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar