som natt och dag.

allt är bekant här. man kan den här världen. på något sätt är det tryggt, förstås. vi pratar samma språk. ...men sen samtidigt förstår vi inte alls varandra.
orden kanske landar, men orden har sin begränsning.
känner mig virrig. glömmer uppenbara saker.

folk frågar oss hur vi fick dagarna att gå på bali.
"vad gjorde ni hela dagarna egentligen?"
vi levde.
vi var.
där.
i nuet.
som fanns då.

och jag saknar det redan. fast jag inte ens har börjat jobba än.
allt blir som det ska av en anledning och jag är glad att jag fick den här extra veckan att andas innan jag behöver infinna mig i blåkläder och serva de sjuka. så i slutändan kan jag tacka min iPhones felvisning.

tack.