Hur det känns som en evighet sedan vi bokade bilen som tog oss från ubud till canggu där vi var fast beslutna att skaffa en villa o laga egen mat men inte kom längre än till receptionen på putu homestay innan vi tog en månad där. Och en till. Och en till. Bodde cm från det andra hemmet och den bästa yogastudion. Klockan 7:30 varje morgon satt jag där, uppflugen med sittbensknölarna på ett bolster på deras ruffiga mattor med utsikt över risfältet medan dagen började gry, och andades. In och ut. Åtta-fyra-åtta-fyra. Kalabati. Ekadasi. Allt möjligt. Hur månadskortet lades på is för att ge plats för en Teacher training. Resan, rollerna, lärdomarna, ödmjukheten. Allt. Energin första dagen kontra den sista.
Havet. Från stillheten på öarna till vågorna och strömmarna som tog över mig, tröttade ut mig, bar mig, och var nära att kasta mig mot klipporna. Kraften i det som finns. Är.
Att de andra faktiskt var här. Då, för länge sen. Flera stycken! Konstigt.
Avlägsna avsked i en vinterstad som har klätt om sig i vår frånvaro. Blivit något bekant men ändå nytt. Minnet av stickade koftor och riktiga skor.
Torr fnasig hud.
Samtidigt känns det som vissa platser bara finns och står och väntar på vår återkomst, liksom ni. Att gå upp för trapporna. Att dra på headsetet och falla in och tillbaka fast på ett nytt sätt.
Att laga sin egna mat!
Att ha er nära.
Som att nypa i tiden och rummets filmduk och dra till lite snabbt och hela tillvaron byts ut. Ett tag. Sen flippar man tillbaka.
Att skapa sig en tillvaro, eller två, där man mår bra. Där det syns, märks, känns att man gör det.
Det här är mina flygplatstankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar